Vem får leva i Europa?

Vem får leva i Europa?

Sverigedemokraterna har tagit klivet in i riksdagen. De senaste åren har liknande partier vunnit mark i Europa. Främlingsfientligheten, islamofobin och intoleransen breder ut sig. Är Europas mörka historia av förföljelse av minoriteter på väg tillbaka? Ser vi fascismens återtåg? Hur kan den radikala högern motverkas?

2010 fick Sverige ett nytt riksdagsparti. På valnatten stod det klart att Sverigedemokraterna fått 5,7 procent av rösterna i riksdagsvalet, nästan en fördubbling jämfört med 2006. Dessutom lyckades man erövra totalt 612 mandat i 245 kommuner. I såväl Riksdagen som i flera kommuner fick nu Sverigedemokraterna en vågmästarroll.

På Sergels torg i Stockholm och på många andra platser i Sverige samlades tiotusentals människor för att manifestera sitt motstånd mot de idéer som Sverigedemokraterna står för, och för att visa sin solidaritet med de grupper som pekas ut i Sverigedemokraternas propaganda.

Utländska medier konstaterade dock krasst att Sverige nu blivit “ett land som alla andra”. Sverigedemokraternas resa är nämligen inte unik. Över hela Europa har partier med nationalistiska, ultrakonservativa och främlingsfientliga program vunnit mark de senaste decennierna.

Sverigedemokraterna

Vad är det för parti som tagit sig in i riksdagen? Sverigedemokraterna bildades 1988 av tidigare medlemmar i den rasistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt, BSS. Medlemmarna bestod från början av övervintrade nazister, rasistiska skinnskallar och andra aktivister ur den svenska extremhögern.

Inte minst på grund av konkurrens från Ny Demokrati och andra främlingsfientliga partier lyckades Sverigedemokraterna aldrig nå några större väljarskaror under 90-talet. I valet 2002 var denna konkurrens i viss mån borta och partiet fick sitt stora genombrott: 1,44 procent i riksdagsvalet och 49 kommunala mandat gjorde SD till det överlägset största partiet utanför riksdagen.

2005 valdes Jimmie Åkesson till partiledare efter en hård intern maktkamp. Åkesson hade då under en längre tid arbetat för att göra partiet mer rumsrent och utesluta medlemmar med nazistisk bakgrund. Tanken var att man skulle ”minska träffytorna”, alltså att göra Sverigedemokraterna mindre mottagliga för kritik om öppen rasism. Bland annat tog man bort en punkt i partiprogrammet som gick ut på att förbjuda adoption från utomeuropeiska länder. Framgången i valet 2006 gav SD ytterligare luft under vingarna. Valresultatet innebar rätt till statligt partistöd, och med hjälp av pengarna kunde man satsa betydligt mer på politisk propaganda än förut. Sverigedemokraterna började synas mer i medierna, och andra politiska partier ställde allt oftare upp på debatter. I opinionsmätningarna hamnade Sverigedemokraterna allt oftare över fyraprocentsspärren. Och den 19 september visade det sig att stödet för partiet var reellt. Och i det avseendet hade Sverige nu blivit ett land som ”alla andra” länder i Europa.

Högerpopulistiska och högerextrema partier

Bortsett från Italien, där Mussolinis gamla fascistparti levde vidare i form av Movimento Sociale Italiano, fanns det i slutet av 70-talet inte några högerextremister i det dåvarande Västeuropas olika nationella parlament. Ett trettiotal år senare är situationen totalt förändrad. Av EU:s 27 medlemsländer hade 14 ett högerpopulistiskt eller främlingsfientligt parti representerat i landets beslutande församling 2011. Dessa 14 är Belgien, Bulgarien, Dan- mark, Grekland, Italien, Lettland, Litauen, Nederländerna, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Sverige, Ungern och Österrike. Utanför EU finns starka högerpopulistiska och främlingsfientliga partier i Norge, Schweiz, Serbien och Ukraina.

I Italien och Slovakien ingår högerextremister i ländernas regeringar. I Danmark fungerade Pia Kjersgaards Dansk Folkeparti länge som stödparti åt den konservativa regeringen (i valet 2011 vann Socialdemokraterna med stödpartier dock tillbaks makten), i Nederländerna är Geert Wilders Frihetsparti stödparti åt den borgerliga regeringen. Även i Sverige är den borgerliga regeringen till stor del beroende av Sverigedemokraternas stöd, även om det inte finns något aktivt samarbete.

Vid sidan av parlamentsvalen har främlingsfientliga partier runt om i Europa vunnit framgångar i lokala val. I Tyskland är Nationaldemokratische Partei Deutschlands representerat i den beslutande församlingen i två förbundsstater. I Frankrike chockades det politiska etablissemanget år 2002 då Front Nationals ledare Jean-Marie Le Pen tog sig vidare till den andra, avgörande valomgången i presidentvalet och under 2013 visade opinionssiffror att partiet var största parti inför Europaparlamentsvalet 2014. En liknande prestation gjorde den bulgariske antisemiten Volen Siderov, ledare för partiet Ataka, när han gick vidare till den avgörande valomgången i 2005 års presidentval.

Några partier som inte fått något mandat i det nationella parlamentet har istället lyckats ta mandat på en europeisk nivå. EU-parlamentsvalet 2009 blev en framgång för högerpopulistiska och främlingsfientliga krafter. British National Party, ett rasistiskt parti, fick till exempel 6,2 procent av rösterna i Storbritannien och tog två platser i parlamentet. Omkring 35 av 785 ledamöter i Europaparlamentet representerar nu partier med en aggressivt invandrarfientlig retorik. Några av dessa ingår i den politiska gruppen Frihet och Demokrati i Europa. Andra är grupplösa, särskilt efter att gruppen Identitet, Tradition, Suveränitet (ITS), upplösts i november 2007 på grund av inre stridigheter.

Det historiska arvet

20- och 30-talets fasciströrelser i Europa var ultranationalistiska, antidemokratiska ideologier som hyllade våldet som politisk metod. De hävdade att det egna landet eller den egna etniska gruppen befann sig i fara och framställde sig själva som det enda politiska alternativet som var rustat att möta detta hot. ”Hoten” man såg var utländsk kapitalism, judarna, kommunismen och det man såg som ett påtvingat demokratiskt styrelseskick. Målet var att bygga massrörelser för att ena landet och krossa de konkurrerande ideologier och yttre krafter som ansågs förstöra den egna nationen.

Bortsett från i Spanien och Portugal, där Francos respektive Salazars diktaturer levde kvar som auktoritära regimer till mitten av 70-talet, gick dessa rörelser i spillror vid andra världskrigets slut. Men den fascistiska idétraditionen levde kvar. Dess ledare på 50- och 60-talet förstod dock att det var nödvändigt att anpassa sig till de demokratiska spelreglerna. Politiska uniformer, romerska hälsningar och synen på våld som legitim politisk metod rensades bort.

Många av dagens högerextrema partier har direkta kopplingar till mellankrigstidens fasciströrelser. Några exempel:

I Belgien ingick gamla nazistkollaboratörer i Vlaams Nationale Partij som bildades 1977. Partiet bytte året efter namn till Vlaams Blok, som år 2004 ombildades till Vlaams Belang efter att en domstol konstaterat att partiets krav på utvisning av alla icke-européer stred mot landets grundlag. Även i Österrike grundades FPÖ 1956 av gamla nazistkollaboratörer.

Sverigedemokraterna bildades som tidigare nämnts av personer som suttit i styrelsen för kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt, BSS. I BSS ingick medlemmar i Nordiska Rikspartiet, vars ledare Göran Assar Oredsson ingick i den så kallade Lindholmsrörelsen på 30-talet. En annan av Sverigedemokraternas grundare hade dessutom stridit i Waffen-SS under andra världskriget.

Gemensamt för dessa partier är att de själva eller deras företrädare målmedvetet omformat den fascistiska ideologin till någonting som inte längre påminner allmänheten om gaskamrar och stöveltramp. Men mycket av grundstommen finns kvar, om än i urvattnad form.

Nationalism och värdekonservatism

Dagens högerextrema partier upphöjer fortfarande nationen till den viktigaste politiska enheten. I allmänhet är man emot all form av överstatlighet och därmed motståndare till EU. Man talar om egenvärdet av att bevara nationella traditioner och använder sig i högre utsträckning än andra partier av det egna landets flagga i propagandan.

Mellankrigstidens fasciströrelser var på sätt och vis radikala. De ville snabbt förändra samhället i grunden. Men de var samtidigt ultrareaktionära, och uppstod som en reaktion mot framväxten av det moderna samhället.

De vände sig mot kvinnlig frigörelse. Kvinnans roll var i hemmet och hennes viktigaste funktion var att vara mor och uppfostra sina barn. De vände sig mot urbaniseringen och satte upp det goda livet på landsbygden som en motsats till storstadens ”moralupplösande tillvaro”.

Dagens högerextrema partier propagerar för en återgång till traditionella familjevärderingar. Sverigedemokraterna skriver exempelvis i sitt idédokument om familjepolitik att ”den traditionella kärnfamiljen är en djupt rotad och naturlig gemenskap som inte kan ersättas av några konstruerade kollektiv. Bevarandet av kärnfamiljens roll som samhällets bas är såväl önskvärd som nödvändig och ingen uppgift kan vara så viktig som att värna och stärka denna.

I allmänhet är högerextremisterna motståndare till abort, mot samkönade äktenskap och mot homosexuellas rätt att adoptera. Landsbygdspolitiken har ofta en framträdande plats i partiprogrammen och storstäderna får ofta stå som symbol för det förhatliga mångkulturella samhället.

Invandringsfientlighet och nyrasism

På samma sätt som föregångarna under mellankrigsåren målar dagens högerextremister gärna upp en bild av hur den egna etniska gruppen står vid undergångens brant. Men fokus har flyttats. Rädslan för en kommunistisk revolution hänger inte längre i luften och formuleringar om ”rasblandningens försvagande av folkets nedärvda egenskaper” används inte.

Nuförtiden pratas det sällan om raser, men måltavlan är fortfarande etniska minoriteter. Hatet riktas oftast mot utomeuropeiska invandrare. Argument som ”de tar våra jobb” och ”de utnyttjar våra välfärdssystem” är vanliga. De uppfattas som en fara för de europeiska ländernas inhemska befolkning och kallas för tjuvar, våldtäktsmän och kriminella.

Men måltavlan varierar från land till land, beroende på vilka minoritetsgrupper som finns där. Ibland annat Italien och Ungern attackeras romer, i Storbritannien talar British National Party om ”muslims och Pakis”, och i Nederländerna är det muslimer i allmänhet som utgör hatobjekt. I Frankrike är det barnen till 60-talets arbetskraftsinvandrare från kolonierna som pekas ut.

Högerextremisterna är uttalade motståndare till det mångkulturella samhället. Den bärande tanken är att personer från olika kulturer inte kan leva sida vid sida utan att konflikter uppstår. Människor med olika kulturell bakgrund ska alltså inte beblanda sig med varandra.

Detta tankesätt är i grunden en form av rasism. I länder som Nazityskland, Sydafrika under apartheid eller USA innan Jim Crow-lagarna avskaffades på 50-talet ansågs människor med olika hudfärg inte kunna leva med varandra. Nuförtiden, i ett klimat där det är politiskt omöjligt att grunda diskriminering på biologi, låter rasister istället kultur fylla den funktion som ras gjorde tidigare.

Islamofobi

Gemensamt för i princip alla de högerextrema partierna i Europa idag är rädslan för och mot- ståndet mot Islam. Faktum är att islamofobin, eller snarare ”hatet mot muslimer”, kan ses som den viktigaste ingrediensen i dagens radikala högervåg. Det menar Andreas Malm, författare till boken ”Hatet mot muslimer” (Bokförlaget Atlas). Han visar hur författare, intellektuella och politiker pekar ut islam som en i grunden våld- sam och terroristisk religion, och muslimer som ett hot mot den europeiska och västerländska kulturen. Invandringen från muslimska länder beskrivs i dessa islamofobiska kretsar som en invasion som på sikt kommer radera ut den västerländska kulturen. Man talar om en ”islamisering” som är på väg att förvandla Europa till ”Eurabien”.

De här tankarna har inte bara omfamnats av Sverigedemokraterna och deras systerpartier, utan också av allt fler borgerliga politiker och debattörer. ”Högerextrema partier lever i symbios med den borgerliga mittfåran i Europa”, menar till exempel journalisten Shora Esmailian.

Det tål att påpeka att det handlar om myter och inget annat. Det bor i runda tal 15 miljoner muslimer i EU. Det är ungefär 2,5 procent unionens totala befolkning. Ändå hävdar de främlingsfientliga partierna att det pågår en ”islamifiering”.

Muslimer sägs också ha värderingar som står i ett motsatsförhållande till ”europeiska” värderingar. De uppmålas som omöjliga att integrera och får stå till svars för brott som överhuvudtaget inte har något med religionen Islam att göra, som kvinnlig omskärelse och gruppvåldtäkter. Dessa uppfattningar får sedan rättfärdiga diskriminerande åtgärder som förbud mot moskébyggen och slöjor. Men islamofober bortser från att människor som kommer från muslimska områden inte är en enhetlig grupp och att muslimer inte har en gemensam syn på hur islam ska utövas. Liksom alla andra religioner är islam ett komplext fenomen med en mängd olika tolkningar. Den tolkning som rättfärdigar terrordåd är en försvinnande liten extremvariant i den muslimska traditionen. En majoritet av de personer med muslimsk kulturell bakgrund som bor i Europa är dessutom sekulariserade och religionen är av mindre betydelse i deras dagliga liv.

Demoniseringen av muslimer påminner faktiskt en hel del om den antisemitism som judarna fick utstå under 1900-talets första hälft, och myten om en ”islamisering” liknar den myt som spreds om en judisk världskonspiration under 20- och 30-talet. Muslimerna har blivit de moderna rasisternas nya syndabockar i Europa.

Motstånd mot ett Turkiskt medlemskap i EU I nära anknytning till högerextremisternas syn på Islam ligger frågan om ett Turkiskt medlemskap i EU. Efter att den Turkiets premiärminister Erdogan genomfört ett omfattande reformprogram för att uppfylla EU:s kriterier för medlemskap beslutade unionens ministerråd i december 2004 att formellt inleda förhandlingarna. Inför omröstningen formulerade europaparlamentsledamöterna Luca Romagnoli, Maciej Marian Giertych, Frank Vanhecke och Jean-Claude Martinez gemensamt en skriftlig förklaring till ministerrådet. De skrev att ”vi som europeiska medborgare framförallt måste skydda vår egen livsstil”. ”Därför kan vi inte acceptera Turkiet i EU. Dess kultur och dess annorlunda sociala uppbyggnad och livssyn kan inverka negativt på vårt kulturella mönster och vårt sätt att leva.”, fortsatte de.

De fyra ledamöterna representerade partierna Fiamma Tricolore, Liga Polskich Rodzin, Vlaams Belang och Front National, alla partier på den yttersta högerkanten i europeisk politik. Deras skrivelse uttrycker i friserade ordalag vad frågan om ett turkiskt medlemskap i EU egentligen handlar om för Europas högerextremister. Yttrandefrihet och minoritetsgruppers rättigheter är av underordnad betydelse. Det som spelar någon roll är att Turkiets befolkning, trots att landet har sekularismen inskriven i konstitutionen, till 99 % består av muslimer.

Påverkan på andra partier

En av de stora farorna när högerextrema partier börjar vinna röster är att de ofta inte behöver nå regeringsställning för att genomdriva sin politik. Om en främlingsfientlig retorik attraherar väljare ligger det nära till hands för politiker från andra läger att kopiera den.

Ett exempel är den nuvarande franske presidenten Nicolas Sarkozys väg till makten. Efter att Jean-Marie Le Pen år 2002 sensationellt gick vidare till presidentvalets andra omgång kände sig segraren Jacques Chirac tvungen att ta hänsyn till de väljare som krävde hårdare tag och uppstramade asylregler. En av de åtgärder han vidtog var att utnämna den hårdföre Sarkozy till inrikesminister.

Sarkozy förnekade sig inte. Väl vid makten avskaffade han en lagparagraf som sade att en person som vistats mer än tio år i landet har rätt till permanent uppehållstillstånd, han ändrade reglerna för anhöriginvandring och införde nya restriktioner för utomeuropeiska utbytesstudenter.

Under upptakten till 2008 års presidentval flirtade Sarkozy öppet med Front Nationals väljargrupper. Han slängde sig med fraser som ”den som inte älskar Frankrike kan åka hem” och ”Frankrike har ingen plats för personer som slaktar får i hemmet”. Han kallade invånarna i de invandrartäta förorterna i nordöstra Paris för ”slödder” en vecka innan kravallerna som lamslog Frankrike hösten 2005 utbröt. När han kritiserades för denna strategi i en tv-debatt några månader före valet sade han: ”Om Le Pen säger att solen är gul, så är jag inte tvingad att säga att den är blå”

Taktiken lyckades. Sarkozy vann presidentvalet med god marginal mot den socialistiska kandidaten Ségolène Royal. Jean-Marie Le Pen förlorade en tredjedel av de väljare som röstat på honom i första valomgången 2002 till Sarkozy, men kunde tack vare den senares främlingsfientliga valkampanj ändå vända sig till TV-kamerorna dagen efter valet och säga: ”Jag har vunnit en ideologisk seger”.

Ökade väljarandelar

Det finns ingen enkel förklaring till varför Sverigedemokraterna och deras åsiktsfränder ute i Europa ökar sina röstandelar. En viktig del i framgången är att de har försökt anpassa sig till det demokratiska systemet och faktiskt lyckas framstå som ett seriöst alternativ till de etablerade partierna. Eftersom flera av partierna tidigare har befunnit sig utanför maktens korridorer så kan de verka som något nytt för grupper som känner sig missgynnade av den förda politiken. Detta innebär också att de hittills har kunnat lova mycket utan att behöva stå till svars. Sverigedemokraternas populistiska ord om att de är ”det enda parti som kan sänka skatterna och förbättra den offentliga servicen samtidigt” är ännu inte testade i verkligheten.

Men den viktigaste gemensamma nämnaren bland de grupper som röstar på SD, Vlaams Belang, BNP eller liknande är att de upplever de senaste decenniernas utomeuropeiska invandring som ett samhällsproblem. På det planet står det klart att valframgångarna är ett uttryck för en intolerans som långsamt ökar i hela Europa.

De skulle få leva här

Den växande intoleransen och det allt starkare hatet får förstås konsekvenser för de etniska minoriteter som demoniseras av högerpartierna. I sin reportagebok ”De hatade – Om radikalhögerns måltavlor” (Bokförlaget Atlas), beskriver Magnus Linton hur situationen förvärrats för muslimer, romer och judar på senare år. I Ungern och en rad andra länder utsätts romer för en förföljelse som för tankarna till tiden innan andra världskriget; i bland annat Nederländerna och Danmark får muslimer utstå så mycket hets från politiker, medier och allmän- het att många har börjat söka en fristad i andra länder. ”Kraven” och förbuden blir fler och fler, vilket ofta innebär sådant som språk- och ”värderingsprov” för medborgarskap, förbud mot att böra slöja och andra kulturella symboler; men naturligtvis också strypt invandring och flyktingmottagning. Frågan är vem som kommer få leva i det Europa som i allt högre grad formas av högerextrema och främlingsfientliga krafter?

Magnus Linton skriver också om det högerextrema terrordådet i Norge, och beskriver hur hatet i detta fall riktats mot den grupp som högerextrema partier länge har pekat ut som ”förrädare”, nämligen socialdemokrater och vänsterfolk, de som enligt Anders Bering Breivik, Sverigedemokraterna och andra radikala högerkrafter öppnat dörren för ”mångkulturalism” och en ”islamisering” av Europa.

Är fascismen på väg tillbaks?

Även om det finns skillnader mellan de fascistiska och nazistiska rörelser som växte fram innan andra världskriget, och de högerextrema och högerpopulistiska strömningar vi sett de senaste åren, så finns det också likheter. Men hur stora är likheterna? Kan man tala om fascismens återkomst? Journalisten Petter Larsson har påpekat att det finns viktiga skillnader mellan olika rörelser idag, att ungerska Jobbik till exempel har fler drag av fascism än Sverigedemokraterna. I Sverigedemokraterna och de flesta främlingsfientliga partier saknas nämligen en stark ledarkult paramilitära grupper, sådant som var centralt för 30-talets fascism. Författaren Henrik Arnstad hävdar däremot att man bör se Sverigedemokraterna som fascister. Han citerar historikern Kevin Passmore, som menar att ”den national-populistiska högern är ett medvetet försök att uppdatera fascismen och göra den gångbar under förändrade förutsättningar”.

 

Skribenter: Håkan Gestrin, reporter Expo; Kent Werne,
frilansjournalist och författare (uppdatering)