Vad gör EU i världspolitiken?

Vad gör EU i världspolitiken?

EU beskrivs ibland som en kraft för fred och demokrati i världen. Men EU anklagas också för att driva en egoistisk handelspolitik och för att ha gjort det svårare för flyktingar att ta sig till Europa. Är EU en ”good guy” eller ”bad guy” i världspolitiken? Hur mycket av utrikespolitiken ska överlämnas till EU? Är det dags för ett rejält EU- försvar?

Europas relation till omvärlden är fylld av mot- satser. EU brukar lyftas fram som ”the good guy” – en röst för förnuft, diplomati och dialog, och som en viktig motvikt till USA och Kina. Samtidigt har Europa en mörk historia av kolonialism i Afrika, Asien och Latinamerika. Länder och företag inom EU har fortfarande stora intressen i de tidigare kolonierna, något som enligt kritiker påverkat EU:s handelspolitik. Och inom EU har gränserna öppnats för människor. Men hur ser det ut för människor som kommer utifrån, som flyr från krig, förföljelse och hunger?

Arvet från kolonialismen

Från 1400-talet och fram till andra världskriget expanderade Europas stater på bekostnad av folk i andra världsdelar. Erövringen av Amerika, utrotningen av urbefolkningar där européer bosatte sig, plundringen av naturresurser, slavhandeln över Atlanten, uppdelningen av Afrika, kolonialismen i Asien, den militära ockupationen av länder – allt detta har gjort enorma avtryck i världen. Även i de fall där kolonialmakterna aldrig tog makten har kolonial handel och militära hot spelat en stor roll för vilken riktning utvecklingen tagit.

Olof Palme var starkt engagerad för internationell solidaritet med fattigare länder och förtryckta folk, och i ett tal på Broderskapsrörelsens kongress 1965 beskrev han det mörka arv som Europa lämnat till omvärlden:

”De gamla kolonialmakterna och västerlandets industriländer över huvud har ett syndaregister i Asiens och Afrikas länder som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Med den industriella revolutionen började liberalismens frihetsidéer få genomslagskraft i Europas länder. Men samma industriella revolution drev fram en territoriell expansion i kolonierna för att nå råvarorna, med förtryck och förföljelse i släptåg. Så uppstod en situation av skärande hyckleri och dubbelspel. Samtidigt som man förkunnade frihetsidéer för det egna landets medborgare drevs man i de främmande länder där man hade makt över människorna till ett allt hårdare förtryck.”

Många länder i världen har uppstått genom befrielsekrig från europeiska kolonialherrar. USA befriade sig från Storbritannien i slutet av 1700-talet och kom så småningom att bli allt starkare i världspolitiken och världsekonomin. Latinamerika befriade sig politiskt från Spanien och Portugal under 1800-talet, medan många stater i Afrika och Asien inte blev fria förrän under efterkrigstiden.

Det koloniala arvet påverkar fortfarande de europeiska ländernas relationer till den övriga världen. Stater som Storbritannien, Frankrike, Spanien, Portugal, Belgien och Nederländerna har fortfarande ett stort politiskt och ekonomiskt inflytande över sina gamla kolonier. Många av de gamla kolonierna är beroende av råvaruexport till USA och Europa. Afrikas export till EU består exempelvis till 75 procent av olja, mineraler, frukt och kaffe, medan en väldigt liten del är industriprodukter. Ser man till EU:s export till Afrika är förhållandet det omvända. Eftersom det främst är när råvaror förädlas och blir till industri- och konsumtionsprodukter som de stora vinsterna uppstår, är detta inget som i längden gynnar Afrika. Där skulle man behöva bygga upp en egen industri och teknologi för att utvecklas. Som det ser ut idag kontrolleras dessutom råvaruexporten till stor del av trans- nationella företag med europeiska och amerikanska ägare.

Kolonialismen har också påverkat de sociala och politiska maktförhållandena i de tidigare kolonierna. I Latinamerika spelar det stor roll om man härstammar från de europeiska kolonialisterna eller från ursprungsbefolkningen. Européernas ättlingar har bättre jobb, högre inkomster och större förmögenheter – och en högre social status. Indianbefolkningen drabbas också av rasism och diskriminering.

Men detta är inget unikt för Latinamerika. I USA finns samma struktur, där ättlingar till ursprungsbefolkningen, till de svarta slavarna eller till invandrare från Latinamerika har lägre status och sämre ekonomiska villkor. I Afrika är de flesta vitas livsvillkor långt bättre än de svartas.

EU och frihandeln

Medlemsstaterna har i praktiken ingen egen handelspolitik, den samordnas istället på EU- nivå. Rätten att ingå avtal och sätta upp tullar har överförts till EU. I förhandlingarna inom Världshandelsorganisationen WTO företräder till exempel EU-kommissionen samtliga medlemsländer.

EU:s handelspolitik är starkt präglad av den så kallade frihandelsdoktrinen. Enligt den ska regleringar av världshandeln såsom tullar på varor och kvoter för hur mycket import som tillåts tas bort. Detta ska enligt teorin inte bara vara bra för Europas länder, utan också för de fattiga länderna i Afrika och Latinamerika.Frihandelns idé är att en gränslös handel kan utnyttja olika länders relativa (komparativa) fördelar maximalt. Vissa länder är effektiva på att producera vissa varor, medan andra är bät- tre på annat. Så fort det finns skillnader i hur effektiva länder är på att tillverka olika saker så är det lönsamt för alla parter att handla.

Exempelvis är Sverige bra på att producera stål men sämre på att tillverka kläder på ett kostnadseffektivt sätt jämfört med många andra länder. Man kan också tala om att länder har absoluta fördelar med att tillverka en viss vara. Ett sånt exempel kan vara tropiska frukter, som skulle kunna tillverkas i växthus i Sverige men till väldigt höga kostnader jämfört med att importera dem från varmare länder.

Den svenska borgerliga regeringen beskriver ofta sig själv som EU:s starkaste röst i frihandelsfrågor. ”Sverige skall fortsatt driva på för ökad frihandel och konkurrens”, heter det i Utrikesdeklarationen. Och Handelsminister Ewa Björling har sagt att ”Frihandel leder till större rörlighet, öppenhet och gör det enklare för alla som vill investera. Det leder till fred och frihet”.

Kritik av frihandeln

Kritikerna av frihandelsdoktrinen säger att de länder som förespråkar den faktiskt skyddade sin egen industri mot utländsk konkurrens under ett uppbyggnadsskede. Först efter att dessa ekonomier hade utvecklats sänkte de sina tullar och blev pådrivande för frihandel. USA hade till exempel skyddstullar på upp till 40 procent fram till andra världskriget. Samma chans måste fattiga länder få idag, menar man. Kritiker av fri- handeln menar därför att fattiga länder kommer förbli fattiga, just därför att deras egen industri och deras jordbruk konkurreras ut av stora företag och storbönder i USA och EU.

Dessutom, påpekar kritikerna, är det idag mer frihandel åt det ena hållet än åt det andra. EU försöker påverka fattiga länder att öppna sina marknader, samtidigt som man behållit tullar och kvoter på delar av importen från Afrika och fortsätter ge stora bidrag, så kallade subventioner, till Europas bönder. Som alternativ till frihandel framställs ofta rättvis handel, handel på de fattigas och svagare parternas villkor.

De europeiska partnerskapsavtalen (EPA)

Det har tidigare funnits speciella avtal mellan EU och de tidigare kolonierna i Afrika, Västindien och Stillahavsregionen, de så kallade AVS-länderna. Dessa håller på att ersättas med så kallade EPA – European Partnership Agree- ments. Avtalen innebär att 80 procent av EU:s export till dessa länder ska vara tullfri inom 15 år, men också förändrade regler för investering- ar och offentlig upphandling. Tysk och rwandisk industri ska alltså konkurrera på samma villkor i framtiden. Med EPA ska det bli lättare för AVS- länderna att sälja produkter till EU, men också lättare för Europeiska företag och bönder att sälja produkter till AVS-länderna. Förhandlingarna har dock dragit ut på tiden. 2009 tecknades interimsavtal med en rad länder, avtal som ska gälla i väntan på fullständiga regionala EPA.

Oron är stor, inte minst i många afrikanska länder, för vad konkurrensen från europeiska storföretag och EU:s subventionerade jordbruk innebär för den lilla och svaga industrin i dessa länder. Många solidaritetsorganisationer i Eu- ropa menar att EU sätter sina egna intressen främst och mer eller mindre bedriver utpressning mot länderna för att förmå dem att öppna sina marknader. AVC-länderna kommer bli förlorare även om frihandeln blir ömsesidig, menar kritikerna. Det gamla beroendeförhållandet riskerar alltså att bestå.

De senaste årens kriser har dessutom slagit hårt mot fattiga länder. Afrikagrupperna, som driver biståndsverksamhet och upplysning om södra Afrika, skriver i en rapport att ”klimat- förändringar, höjda matpriser och inte minst den finansiella krisen har resulterat i ökad fattigdom, svält, torka och översvämningar” i södra Afrika. Man påpekar att handel och utveckling av jordbruk och industri är en förutsättning för att länderna ska kunna lyfta sig ur krisen. ”Men EU:s handelsavtal riskerar att göra situationen värre”, konstaterar man.

Dot Keet, en av Sydafrikas ledande handelsexperter från organisationen Alternative In- formation and Development Centre, är också kritisk till EPA-avtalen: ”I en period av stora förändringar och osäkerhet är det den absolut sämsta tiden för afrikanska regeringar att skriva på bindande avtal som minskar rätten att själva bestämma över sin ekonomiska utveckling”, menar han.

Europa och biståndet

Sedan 1993 är biståndet till utvecklingsländer en del av EU-samarbetet. I en gemensam förklaring om EU:s utvecklingspolitik som undertecknades 2005 slog man fast att “EU:s främsta och övergripande mål för utvecklingssamarbetet är fattigdomsutrotning i samband med en hållbar utveckling”.

EuropeAid, en avdelning inom EU-kommissionen, ansvarar för det gemensamma biståndet, och 2009 låg biståndsbudgeten på 10 miljarder euro. Den stora delen av Europas bistånd bestäms och styrs fortfarande av medlemsländerna. Däremot finns precis som i alla frågor ett omfattande samarbete mellan de olika EU-regeringarna om biståndet.

EU och dess medlemsländer står för över hälften av världens samlade bistånd. Men trots detta är det fortfarande ytterst få av EU:s medlemsländer som lever upp till FN:s målsättning att 0,7 procent av bruttonationalinkomsten (BNI) ska gå till bistånd, och i krisens kölvatten har flera länder dragit ner på sin biståndsbudget. Dessutom finns det en tydlig trend mot att helt andra kostnader – som flyktingmottagning, skuldavskrivningar och militära insatser – ska räknas in i utvecklingssamarbetet. Länder försöker också många gånger gynna sina egna företag i samband med biståndet.

Sverige har en jämförelsevis generös bistånds- politik – nästan 1 procent av BNI går till bistånd. Den borgerliga regeringen har dock minskat biståndsanslagen på senare år och fört över pengarna till andra områden som de vill räkna in i biståndet. Pengar har till exempel flyttats från utvecklingssamarbetet till militära insatser. ”Kreativ bokföring” säger kritikerna. Samtidigt försvåras de olika biståndsorganisationernas arbete genom tuffare ekonomiska villkor. Och borgerliga debattörer, främst inom högerns tankesmedja Timbro, bedriver hårda kampanjer mot biståndet.

Att fly till Europa – lättare sagt än gjort

Att många människor flyr från krig och umbäranden är varken nytt eller förvånande. För att skydda människor på flykt har världens länder undertecknat 1951 års Genèvekonvention. Denna konvention innebär att länderna har en skyldighet att skydda flyktingar och ge dessa en fristad (asyl). På senare år har dock möjligheten att söka skydd undergrävts allt mer. I två konventioner har regler införts som begränsar möjligheten att ta sig till ett europeiskt land och söka asyl. Kritikerna beskriver detta som ett ”Fort Europa” som stänger ute dem som söker skydd och stöd.

Genom Amsterdamfördraget 1999 blev Schengensamarbetet en del av EU. Men alla EU:s medlemsstater är inte en del av Schengen – för närvarande ingår 22 länder. Storbritannien och Irland har till exempel valt att stå utanför. De deltar dock i vissa delar av samarbetet. Schengensamarbetet innebär att gränskontrollerna för människor har tagits bort. Rörligheten har alltså ökat för medborgare inom Schengenområdet. Samtidigt har gränskontrollerna mot länder utanför Schengensamarbetet stärkts. Enligt Schengenkonventionen har alla undertecknande länder gemensamma visumregler. Detta har medfört att visum krävs för att komma in i Sverige från betydligt fler länder än tidigare. Den som inte får visum har svårt att ta sig till ett land och söka asyl där. Schengenkonventionen etablerar också en princip om transportöransvar som innebär att flygbolag och andra som för in en flykting till en Schengenstat tar över myndighetens uppgifter att granska resenärens papper och flyktingskäl. Resebolaget kan bötfällas om det transporterar någon med falska papper.

Dublinkonventionen innebär att den som kommer in i EU utan visum ska söka asyl i det första EU-land personen kommer till. Denna princip om första asylland kompletteras också med att många EU-länder beslutat om att utnämna vissa länder till ”säkert tredje land” dit de skickar tillbaka flyktingar. EU-länderna betalar dessa ”säkra tredje länder” för att ta hand om dessa flyktingar, för att minska mängden flyktingar i de egna länderna. Man bygger även upp stora läger i norra Afrika där flyktingar som inte lyckats ta sig in Europa samlas upp.

Innan den militära insatsen mot Khadaffi skrev EU avtal med Libyen för att begränsa flyktingströmmarna till Europa. Libyen skulle få 50 miljoner per år i tre år i utbyte mot hårdare gränskontroll. Detta har lyfts fram som ett exempel på dubbelmoral av flera kritiker.

Utrikespolitik och militära satsningar

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, förkortat GUSP, var fram till 2009 EU:s andra pelare. Men med Lissabonfördraget har detta politikområde slagits ihop med de övriga. GUSP är fortfarande ett mellanstatligt samarbete, till skillnad från den inre marknaden som är ett överstatligt samarbete. För viktiga beslut krävs enighet mellan medlemsstaterna. Lissabonfördraget innebär dock ett steg mot en mer gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Samarbetet på det här området leds av den ”höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik, som fram till 2014 heter Catherine Ashton. Hon är också vice ordförande i kommissionen. Tanken med denna post är att ge Europa en tydligare röst i världen. Frågan är hur det blir i framtiden – kommer medlemsstaterna att släppa mer makt över utrikespolitiken till Bryssel? I en intervju säger Hanna Ojanen, som är forskningsdirektör vid Utrikespolitiska institutet i Stockholm, att det är ditåt vi rör oss: ”Just nu pågår det en maktkamp om hur den gemensamma utrikesförvaltningen ska organiseras. Självklart uppstår det spänningar mellan huvudstäderna och Bryssel. Men jag tror inte att man kan bromsa den här utvecklingen eller att det finns någon väg tillbaka.

I GUSP ingår också ett militärt samarbete, något som blivit allt viktigare på senare år. Det som fick samarbetet att ta fart på allvar var krigen på Balkan, och det behov man såg av att kunna ingripa i konflikter i EU:s närområde. Med terrorattackerna i USA den 11 september 2001 fick samarbetet också en inriktning mot terrorismbekämpning. Från början var det tänkt att 60 000 man skulle kunna sättas in i ett krisområde inom loppet av två månader. Dit har man dock inte nått än, på grund av motstånd från vissa medlemsstater.

I EU-fördragen står att det militära samarbetet kan leda till ett gemensamt försvar. Detta är ständigt en strid om formuleringar, då många länder vill att EU ska ha ett gemensamt försvar medan alliansfria länder som Irland, Sverige, Finland och Österrike inte ser ett gemensamt EU-försvar som förenligt med alliansfriheten. Sverige har också velat att det ska vara tydligt uttalat att EU- militär bara ska kunna ingripa i konflikter när det finns ett FN-mandat, medan andra länder inte velat binda sig för detta i EU-fördragen.

När FN våren 2011 beslutade att sanktionera militära insatser i Libyen för att upprätthålla en flygförbudszon och skydda civilbefolkningen mot diktatorn Khadaffis övergrepp, var det inte EU som tog befälet utan NATO. EU:s medlemsländer kunde inte enas kring en gemensam militär insats. Många EU-länder bidrog dock med trupp, däribland Sverige.

Sedan den 1 januari 2007 har EU en stående styrka som kallas EU Battlegroups. Det finns i dagsläget femton battlegroups eller insatsstyrkor, som roterar så att två kan gå i strid vid varje givet tillfälle. Innan en insatsstyrka skickas till ett insatsområde måste alla medlemsländer vara överens. Beslut fattas i ministerrådet.

Sverige ingår i den nordiska insatsstyrkan tillsammans med Finland, Norge, Irland och Estland. Den svenska delen av denna grupp är cirka 1600 soldater. För att skicka svensk trupp på uppdrag krävs dock ett riksdagsbeslut.

 

Skribenter: Kent Werne, frilansjournalist och författare;
Peter Gustavsson, facklig- politiskt ansvarig på ABF