Rött eller blått Europa?

Rött eller blått Europa?

Högern dominerar i EU:s samtliga institutioner. Och vem som styr spelar roll. Högern har sin vision av Europa, vänstern har sin, företagslobbyn driver en linje, facket ofta en annan. Vad skiljer rött från blått i Europapolitiken? Vilket Europa är det som formas nu? Vad är alternativet?

En äldre kvinna lutar sig över middagsbordet och viskar bekymrat frågan: Krisen i Sverige på 1990-talet, hur illa var den? Hur lång tid efteråt märkte ni av den? Scenen utspelar sig i en förort till Dublin sensommaren 2009. Sedan dess har krisen på Irland fördjupats. När irländska skolor slog upp dörrarna på nytt hösten 2011 hade extralärare avskedats och barn med specialbehov flyttats över till vanliga klasser. Unga irländare söker sig utomlands och till salu- skyltarna hänger utanför många affärslokaler och hus.

Många länder i Europa har drabbats hårt av den ekonomiska kris som startade med finans- marknadens kollaps 2008. Värst är det i Sydeuropa, där Grekland är nära konkurs. Italien, Portugal och Spanien vinglar på ruinens brant. Ja, hela Eurosamarbetet knakar rejält i fogarna.

Vid finanskrisens inledning fanns det en bred uppfattning bland Europas vänster att det nu var tid för revansch. Krisen var en kapitalismens kris och nyliberalismen hade visat sig leda in i en återvändsgränd. Men några år in i krisen lyser socialdemokratins och den övriga vänsterns comeback med sin frånvaro. Europa domineras ännu av högern. Samtidigt innebär flera av de krispaket som har lagts fram av EU-kommissionen att länder som Grekland och Irland pressas att föra en nyliberalt präglad politik. Fackliga rättigheter inskränks, minimilöner sänks och den offentliga sektorn drabbas av stora nedskärningar.

Under våren och sommaren 2011 har hundratusentals arbetare demonstrerat i europeiska städer. Det blir allt viktigare för Europas vänster att hitta svar till finanskrisen och göra sig relevant för EU:s befolkning. Annars kan ut- vecklingen spela antidemokratiska krafter rätt i händerna. I värsta fall kan finanskrisen i Europa utvecklas till en demokratisk kris.

Ett blånande EU

Vid senaste EU-parlamentsvalet 2009 led Socialdemokraterna och vänstergruppen ett svidande nederlag. Båda grupperna tappade flera mandat jämfört med föregående val. Trots brinnande finanskris och massarbetslöshet i Europa stärktes EU:s konservativa och liberala partigrupper, och de utökade sin majoritet i parlamentet.

Så här ser fördelningen mellan partigrupperna ut: Flest ledamöter har den kristdemokratiska EPP-gruppen, med 275 EU-politiker från olika center-högerpartier. I den gruppen ingår Moderaterna och Kristdemokraterna. På den borgerliga sidan är liberala Alde-gruppen näst störst med 85 ledamöter. Till den hör Centerpartiet och Folkpartiet. Gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR) bildades efter det senaste EU-valet och innehåller konservativa och marknadsliberala partier. Inga svenska partier finns representerade i gruppen som har 56 ledamöter. Den socialdemokratiska gruppen (S&D) med 194 ledamöter är störst till vänster. I den gröna gruppen, som har 58 ledamöter, sitter både Miljöpartiet och Piratpartiet, och även de gröna. Vänsterpartiet ingår i vänstergruppen GUE/NGL, som har 35 ledamöter. Den euro- skeptiska och högerpopulistiska gruppen Frihet och Demokrati i Europa har 32 ledamöter. Några parlamentariker saknar grupptillhörighet.

Efter valet 2009 pekade Poul Nyrup Rasmussen, ledare för det europeiska socialdemokratiska partiet (ESP), ut två större förklaringar till att S-gruppen fortsatte att tappa mandat. Dels menade han att vänsterväljarna hade låtit bli att rösta. Dels ansåg han att Socialdemokraterna misslyckats med att tydliggöra den egna politiken inför valet.

Andra bedömare menade att Socialdemokraterna förlorade på inrikespolitiska faktorer. I flera av Europas länder befinner sig partiet i kris. Magnus Ryner, professor i internationell politisk ekonomi, har till exempel påpekat att Socialdemokraterna misslyckades med att ta till sig den ilska som många människor kände gentemot finansmarknaden. Det fanns en möjlighet att ifrågasätta marknadslösningar och finans- marknadens mekanismer, men den chansen tog inte partiet.

Det är dessutom svårt att bedriva ett aktivt oppositionsarbete i EU-parlamentet, svårt att skapa utrymme för tydliga alternativ. Till stor del beror det på att många frågor rör sig utan- för den klassiska höger-vänsterdimensionen. Mycket av arbetet i parlamentet ut på att nå kompromisser. I 70 procent av de omröstningar som har hållits i Europaparlamentet sedan det senaste EU-valet har den socialdemokratiska gruppen röstat som den kristdemokratiska EPP- gruppen.

Den borgerliga dominansen stärks även av att en majoritet av EU-länderna styrs av liberala och konservativa partier. Dessa länders ministrar möts sedan vid ministerrådets möten och fattar beslut som präglas av deras ideologiska grundsyn.

EU-kommissionens sammansättning påverkas också av färgen på de nationella regeringarna, eftersom kommissionärerna utses av regeringarna i de olika länderna. När den senaste kommissionen utsågs 2009 innebar det att endast sex av de 27 kommissionärerna hade en socialdemokratisk bakgrund.

Politisk färg har betydelse

Vem som styr EU har betydelse. De beslut som fattas präglas av den politiska grundsyn som beslutsfattarna har. När vänsterregeringar styrde EU i slutet på 1990-talet hände det mycket med jämställdheten, arbetsvillkoren och miljön. De senaste åren, när EU har haft en högermajoritet, har företagens konkurrenskraft och hårdare tag mot invandring hamnat högre upp på dagordningen, samtidigt som fackföreningarna tycker att de har svårare att få igenom sina önskemål.

Partierna har olika visioner av vilket Europa de vill se. De politiker som vill ge marknaden och företagen stort spelrum på hemmaplan brukar driva samma uppfattning i EU. Man kan se två konkurrerande inriktningar. Den blå pekar mot ett mer marknadsliberalt Europa, där den fria konkurrensen och företagens rättigheter sätts före välfärd och arbetsvillkor. Den röda pekar mot ett mer socialt Europa, där politiska beslut sätter gränser för marknaden, där goda arbets- villkor är en del av EU-bygget och där välfärden skyddas från konkurrens. I ett socialt Europa hjälper EU till att förbättra jämställdheten, mot- verka lönedumping, och balansera de globala företagens makt.

Framväxten av den inre marknaden skedde under ett på många sätt marknadsliberalt färgat 80-, 90-och 00-tal, vilket satte sin prägel på såväl EU-fördragen som på flera direktiv. Men även tanken om det sociala Europa har påverkat EU-bygget. När den inre marknaden skulle genomföras på 1990-talet fick till exempel fackföreningarna igenom förbättringar av löntagarnas ställning, och genom åren har flera viktiga beslut om miljöskydd drivits fram på EU-nivå.

Samtidigt finns det skillnader även inom partifamiljerna. Brittiska Labour har sedan länge sagt nej till fackliga krav om ett mer socialt Europa, medan andra socialdemokratiska partier velat gå längre. Tyska kristdemokrater har ibland mer gemensamt med svenska socialdemokrater än med svenska marknadsliberaler

Den senaste tidens högerdominans har märkts på flera sätt. Det europeiska fackförbundet ETUC har kritiserat EU-kommissionen för att lägga förslag som undergräver arbetares rättigheter. Förbundet har uttryckt att den europeiska sociala modellen är på väg att tyna bort.

EU-domstolen slog sommaren 2010 fast att tyska kommunanställdas avtalspensioner måste upphandlas i öppen konkurrens i hela EU. Facket rasade över att den fria förhandlingsrätten ännu en gång fick stå tillbaka för den fria rörligheten. Domen är bara en i en serie av domar som lett till facklig kritik mot inskränkningar i arbetsvillkoren.

Även innan krisen väcktes en oro över EU-projektets utveckling. Ett av de mest uppmärksammade fallen var Lavaldomen. Domen ledde till att den borgerliga regeringen tog fram lagstiftning som begränsade fackets rätt att kräva kollektivavtal. Efter att ha förlorat majoritetsställningen i riksdagsvalet 2010 tvingades dock regeringen tillsätta en utredning om Lex Laval. Oppositionen menade att det finns utrymme inom EU-domen att ge ett starkare skydd för utländska arbetare som är stationerade i Sverige.

Lavaldomen har dock inneburit att EU-kommissionen ska ta fram nya riktlinjer för fall som liknar Laval. I ett förslag från i våras om hur EU ska få en smidigare inre marknad menade kom- missionens ordförande, José Manuel Barroso, att EU-domstolen i framtiden ska döma annorlunda i fall som Laval.

Fackliga företrädare finner få exempel på stärkta rättigheter för löntagare sedan finanskrisen bröt ut. Men det finns trots allt exempel på viktiga beslut som stärkt arbetares rättigheter. Storbritannien blockerade i flera år ett beslut i EU:s ministerråd om bemanningsanställdas villkor. Sommaren 2008 kunde till slut en uppgörelse nås efter att Storbritannien fått till ett avtal på hemmaplan. Därefter enades EU om att anställda på bemanningsföretag ska ha samma villkor som den som är direkt anställd av företaget för att utföra samma tjänst. Beslutet sågs som en framgång från fackligt håll.

EU har även fattat beslut som har inneburit förbättrad arbetsmiljö. Facket ser också positivt på de regler som EU har fattat om föräldraledighet, visstidsanställningar och arbetstid.

Lobbyismen påverkar

Det är inte bara den ideologiska färgen på representanterna i EU:s institutioner och församlingar som avgör åt vilket håll Europaprojektet rör sig. Det pågår också en ständig maktkamp mellan företag, fackföreningar och medborgargrupper som kämpar för sin sak. I den maktkampen har företagslobbyister fått allt större övertag på senare år. I samband med att mer makt flyttats till EU-nivå har allt fler lobbyister begett sig mot Bryssel.

Exakt hur många lobbyorganisationer som verkar i EU är inte helt klarlagt. Till det lobbyregister som existerar är det frivilligt att anmäla sig. Det har också visat sig att flera av de näringslivsorganisationer som registrerat sig har angett att de är frivilligorganisationer. Mats Engström, som skrivit boken ”Maktkamp Europa”, uppskattar dock att näringslivet har omkring 1 000 lobbygrupper i Belgien och att minst 300 multinationella företag har egna kontor i Bryssel.

Även om det är svårt att belägga exakt vilket inflytande olika lobbyister har är det desto enklare att komma fram till att den som inte har en förespråkare i Bryssel får svårt att göra sig hörd. Starka ekonomiska intressen har större möjlighet att påverka arbetet i EU än de intressen som har små resurser. Och lobbyisterna gör sig påminda varje dag i en EU-parlamentarikers tillvaro.

”Under hela min tid som Europaparlamentariker har jag aldrig tidigare fått så många mejl, brev, fax och telefonsamtal med förfrågningar om möten, inbjudningar till frukostar, luncher, middagar, rundabordssamtal, seminarium och konferenser, alla organiserade och betalade för av representanter för mat- och dryckesindustrin, alla motståndare till mina förslag om en större transparens och ärlighet i matmärkningen.” Så beskrev EU-politikern Glenis Willmott (S) situationen för webbtidningen EUObserver i och med hennes förslag om att införa skärpta regler för märkning av livsmedel. Willmott hade före- slagit ett trafiksignalbaserat märkningssystem. Produkterna skulle märkas med rött, grönt eller gult beroende på hur mycket socker, salt eller fett de innehöll. Ett förslag som mötte intensivt motstånd från industrin.

Lobbyisterna tog till flera kontroversiella metoder för att få EU-politikerna att rösta nej till förslaget. Alliansen för Mattransparens – i själva verket ett lobbysamarbete för företag som arbetar med färgämnen i livsmedel – lyckades distribuera broschyrer till EU-politikerna i miljöutskottet i samband med att de skulle rösta om märkningen.

Förslaget hade stöd från de röda och gröna partigrupperna i parlamentet, men röstades ned av högerpolitikerna. När parlamentet sommaren 2011 på nytt röstade om förslaget hade industrins lobbyister lyckats få igenom flera ändringar. Trafiksignalmärkningen är borttagen, och i stället ska energiinnehållet redovisas. Men informationen måste inte visas på framsidan av förpackningen. Inte heller behöver innehålls- deklarationen vara utskriven i den storlek som konsumentorganisationer föreskrev.

Det finns många andra exempel på hur lobbyister i EU har påverkat de beslut som fattats. Samtidigt som det med all rätta kan konstateras att lobbyisternas verksamhet på EU-nivå är problematisk, bör man komma ihåg att Sverige är ett av de länder som har minst regler för lobbyverksamhet. I Sverige saknas regelverk för offentliggörande av lobbyorganisationers inflytande. Inte heller finns det något regelverk som innebär att svenska partier måste redovisa varifrån de får sina bidrag.

Men även facket

Fackföreningsrörelsen och andra folkrörelser kan inte mobilisera lika mycket pengar för sin sak, men de kan mobilisera folk. Man kan påverka agendan genom påtryckningar, opinionsbildning, kampanjer och protester.

Europafacket har också tagit strid mot några lagförslag som har lagts fram de senaste åren, bland annat mot förslaget om nytt tjänstedirektiv. Genom att lyfta frågan i medierna, mobilisera till stora demonstrationer och genom att aktivt informera EU-parlamentets ledamöter lyckades facket påverka hur direktivet till slut utformades.

 

Skribent: Yonna Waltersson, redaktör på Dagens Arena.