Jobb, jobb, jobb, men hur då?

Jobb, jobb, jobb, men hur då?

Fler än 26 miljoner EU-medborgare är arbetslösa. Krisen har kastat ut miljoner i otrygghet. Och jämfört med hur det var förr är arbetslösheten skyhög. Vad hände med visionen om ett Europa med tillväxt och jobb? Vad beror arbetslösheten på? Hur kan trenden vändas?

Massarbetslösheten plågar Europa. I Spanien, Grekland, Portugal, Irland och en rad andra länder har arbetsmarknaden frusit till is och miljoner förlorat sina jobb. Och nu varnas det för att arbetslösheten kommer öka ännu mer, kanske permanentas på en högre nivå.

Arbetslösheten i EU är 11 procent (oktober 2013). För de länder som ingår i Eurosamarbetet är snittet 12,1 procent. Det betyder att ungefär en tiondel av den arbetsföra befolkningen i Europa saknade jobb. Det skiljer dock mycket mellan olika länder. Värst drabbat är Grekland med drygt 27 procent. Den svenska arbetslösheten ligger på 7,9 procent.

I och med den ekonomiska krisen har arbetslösheten i Europa stigit snabbt. Både industrin och tjänstesektorn har drabbats hårt, och eftersom många regeringar har skurit i välfärden har också hundratusentals offentliganställda sparkats. På fem år har arbetslösheten stigit från7 till 11 procent inom EU. Totalt är nu omkring 26 miljoner EU-medborgare arbetslösa.

Så var det inte för några decennier sedan. Då hade många europeiska länder, inklusive Sverige, full sysselsättning. Nästan alla som ville och kunde arbeta fick då ett jobb. Det är i och för sig svårt att jämföra dagens arbetslöshetsnivå med 70-talets. EU har fler medlemsländer nu och de före detta kommunistländerna har ett annat ekonomiskt system. Men om man bara ser till de väst- och nordeuropeiska länderna är ökningen ändå tydlig, från omkring 2 procents arbetslöshet 1970, till omkring 10 pro- cent idag. Europa gått från full sysselsättning till massarbetslöshet. De senaste årens kris har försämrat ett redan dåligt läge.

Det räcker inte med att bara titta på vilka som officiellt klassas som arbetslösa – det vill säga personer utan jobb, som står till arbetsmarknadens förfogande och aktivt söker arbete. Vi måste se bredare på problemet, och då är det intressant att titta på sysselsättningen. När man mäter sysselsättning tittar man på hur stor del av den arbetsföra befolkningen som arbetat minst en timme i veckan eller som haft jobb de tillfälligt varit borta från.

Den genomsnittliga sysselsättningsnivån i EU var knappt 65 procent år 2011. Sysselsättningen är högst i Norden och i Nederländerna, främst på grund av att betydligt fler kvinnor förvärvsarbetar än i andra länder. I Sverige förvärvsarbetar omkring 70 procent av kvinnor- na, vilket kan jämföras med snittet för hela EU som är 58 procent.

På grund av att fler kvinnor kommit ut på arbetsmarknaden har sysselsättningsnivån i Europa ökat de senaste decennierna. Bland män har däremot sysselsättningen sjunkit. Och i Sverige har den totala sysselsättningen fallit från 80 till 74 procent på två decennier.

Arbetslöshetens konsekvenser

När en så stor del av befolkningen är utan jobb får det konsekvenser för både individen och samhället i stort. Långvarig arbetslöshet leder lätt till uppgivenhet och marginalisering, och om dessutom socialförsäkringarna urholkas leder det till fattigdom både för den som är arbetslös och för barnen i familjen.

Den höga ungdomsarbetslösheten gör att många som närmar sig 30 år aldrig har haft ett arbete. Då är det svårt att flytta hemifrån och bilda familj, man hamnar utanför a-kassan och man får lägre pension som gammal. När unga saknar ett meningsfullt jobb ökar också risken för att fastna i kriminalitet och drogberoende.

Hög arbetslöshet drabbar inte bara arbetslösa, utan också de som har arbete. Den minskar fackets chanser att kräva bra löneökningar i förhandlingen med arbetsgivarna. När otryggheten breder ut sig minskar också människors mod att ställa krav på förbättringar. Risken är att människor som vantrivs på jobbet väljer att stanna kvar snarare än att prova på något nytt och osäkert.

Med hög arbetslöshet växer dessutom det missnöje som är grogrunden till främlingsfientlighet. Så var det på 20- och 30-talen, när Nazismen uppstod i massarbetslöshetens Tyskland. Så länge som de europeiska länderna hade låg arbetslöshet var det ont om högerextremister.

Varför är folk arbetslösa?

Två grundläggande synsätt har dominerat debatten om vad arbetslöshet beror på och hur den kan motarbetas. Ofta ligger båda till grund för politiken, men ibland har de använts mer renodlat.

Det marknadsliberala synsättet dominerade fram till 1930-talet och fick en renässans från och med 70-talet. Enligt marknadsliberaler har politiken en liten och framförallt defensiv roll att spela. Om ekonomin krisar ska staten skära ner på utgifterna och se till att få balans i budgeten. Det gäller att ”dra åt svångremmen” och ”spara sig ur krisen”. Staten ska varken stimulera ekonomin eller stödja arbetslösa med ersättningar och kompetenshöjande utbildning.

Enligt marknadsliberaler fungerar marknaden bäst om den lämnas i fred. Det gäller också arbetsmarknaden. Sådant som kollektivavtal, minimilöner, anställningsskydd och arbetslöshetsförsäkring ses som något som stör marknaden och håller arbetslösheten uppe. Om inte detta fanns skulle de utan jobb helt enkelt tvingas – av rent ekonomiska skäl – att ta jobb till lägre löner och sämre villkor. Marknadsliberaler vill därför ta bort arbetarnas skydd och minska fackets inflytande. I dåliga tider skulle då lönerna sänkas. Därmed skulle utrymme för fler jobb skapas och en ny ”jämvikt” uppnås, menar man.

Arbetslösa uppfattas dessutom som lata och arbetsovilliga och sägs ha hamnat i ett ”bidragsberoende”. För att förmå människor att söka arbete vill högerekonomer därför sänka ersättningsnivåerna och – i de mest radikala fallen – avskaffa alla trygghetssystem. Marian Radetszki, professor i nationalekonomi, sammanfattar den här människosynen med att ”hungriga lejon jagar bäst”. Lönerna för lågutbildade måste enligt honom sänkas rejält för att vi ska komma till rätta med arbetslösheten. En sådan tanke kan verka extrem, men den går igen i olika grad i hela det marknadsliberala synsättet, till exempel i Moderaternas ”arbetslinje”.

De senaste åren har regeringen genomfört olika åtgärder för att försöka locka eller tvinga människor att söka arbete, i en tro på att arbetslöshet till stor del kan skyllas på den arbetslösa själv. Genom att sänka skatten, men också genom att försämra a-kassan och sjukförsäkringen, vill man ”öka drivkrafterna till arbete”. Med morot och piska vill man få människor att jobba mer.

Den här politiken har fått kritik för att skuldbelägga individen och missa målet. ”Den bild moderaterna försökt sprida, det är att arbetslösa är så förtjusta i att slippa arbeta att de väljer att leva på a-kassa hellre än att ta jobb, så länge ersättningarna är någorlunda goda”, skriver exempelvis Ann-Marie Lindgren på Arbetarrörelsens tankesmedja. Hennes poäng är att arbetslöshetsnivån inte varierar på grund av att folk blir mer eller mindre ”arbetsovilliga” utan på grund av ekonomins utveckling och den ekonomiska politik som förs.

Det välfärdsstatliga eller keynesianska synsättet växte fram som en kritik av marknadsliberalismen. Socialdemokrater som Ernst Wigforss och socialliberaler som britten John Maynard Keynes argumenterade på 30-talet för att marknads- liberalernas politik inte bara leder till ökade klyftor och utslagning utan också var misslyckade rent samhällsekonomiskt.

Enligt keynesianismen löser inte marknaden själv de ekonomiska problemen. Om marknaden lämnas ifred kommer den antingen att överhettas eller gå ner i en djup kris med stor arbetslöshet och djup fattigdom. Det var just en sådan kris som drabbade Europa och USA i början av 30-talet.

Huvudorsaken till arbetslösheten är istället för låg efterfrågan keynesianismen. När kon- junkturen vänder neråt och hushållen slutar konsumera pressas företagen att säga upp anställda, vilket skapar fler arbetslösa som konsumerar mindre. Om lönerna dessutom sänks så sjunker hushållens köpkraft ännu mer och krisen fördjupas. I värsta fall kan arbetslösheten fastna på en hög nivå.

När ekonomin är på väg in i en lågkonjunktur måste staten därför stimulera ekonomin genom en aktiv finanspolitik, till exempel genom att investera i statliga sysselsättningsprojekt och ge hushållen mer pengar att konsumera med. Att satsa mer på offentliga välfärdstjänster – eller offentlig konsumtion som det heter på ekonomspråk – ger också positiv effekt. Det skapar ofta många nya jobb, både i offentlig och privat sektor. Enligt keynesianismen är olika typer avregleringar nödvändiga, framförallt av finansmarknaden. Dessutom menar man att starka fackföreningar som kan driva fram löneökningar, liksom ett väl utvecklat socialförsäkrings- system, ger en bättre ekonomisk utveckling – även på sikt.

Inom denna tradition har det också varit viktigt att stärka rättvisan och individens skydd på arbetsmarknaden genom avtal eller lagstiftning. Det offentliga ses alltså både som garant för en väl fungerande arbetsmarknad med låg arbetslöshet, och som ett sätt att stärka tryggheten. I Sverige satsade socialdemokratin efter andra världskriget dessutom på en aktiv arbetsmarknadspolitik, det vill säga olika utbildnings- och omställningsprogram för arbetslösa. Det var ett sätt att ta ansvar inte bara för efterfrågan på arbetskraft, utan också för utbudet.

Från full sysselsättning till massarbetslöshet

Under 50-talet fick keynesianismen fullt genomslag i Europa. Arbetslösheten sågs som något som till varje pris måste bekämpas. Under ett par årtionden var tillväxten hög och välfärden byggdes ut. I de flesta länder var arbetslösheten låg under efterkrigstiden. Man pratade om ”full sysselsättning”. Men på 70-talet vände det.

Oljekrisen 1973 drabbade hela Västvärlden. Många av de gamla industrijobben försvann, utan att ersättas av nya. Flera västeuropeiska länder drabbades nu av massarbetslöshet och prisökningar. Och samtidigt som den ekonomiska krisen slog igenom återkom de gamla idéerna om att marknaden kunde lösa alla problem om den bara lämnades i fred. Den keynesianska ekonomiska politiken ersattes allt mer av en marknadsliberal ekonomisk politik. Regering efter regering bestämde sig för att göra ned- skärningar i välfärdsstaten, sänka skatterna och förändra spelreglerna på arbetsmarknaden. Och i Storbritannien drev Margret Thatcher ett krig mot det hon såg som den ”inre fienden” – fackföreningsrörelsen.

Låg inflation, inte full sysselsättning

Synen på vad som var viktigast att bekämpa förändrades under 70- och 80-talet. Många ekonomer och politiker såg nu inflationen, det vill säga stigande priser och minskat värde på pengarna, som ett större problem än arbetslösheten. Målet om full sysselsättning övergavs i praktiken i flera länder. Även om politiker ville bekämpa arbetslösheten blev kampen mot inflationen ofta viktigare. Detta skifte fick konsekvenser för den ekonomiska politiken och därmed för arbetslöshetsbekämpningen.

I grunden för detta ”val” finns en idé om att inflationen och arbetslöshetsnivån hänger ihop med varandra. Frågan brukar ställas så här: Hur låg kan arbetslösheten bli utan att inflationen tar fart, och hur mycket högre kan inflationsmålet sättas utan att ekonomin tar skada? Vissa menar att denna ”jämviktsarbetslöshet” ligger på fem procent, andra att den kan ligga på 3,5 procent eller lägre. Det finns också de som anser att vi måste tillåta inflationen att öka mer för att råda bot på arbetslösheten.

Samtidigt finns det ekonomer, som till exempel amerikanen James K Galbright, som förkastar hela teorin om jämviktsarbetslöshet och det nödvändiga sambandet mellan inflation och sysselsättning, och som därmed anser att full sysselsättning är fullt möjlig att uppnå bara den politiska viljan finns.

Kris i Sverige

I Sverige fortsatte vi, långt in på 80-talet, att driva en mer keynesiansk ekonomisk politik. Arbetslösheten hölls på en låg nivå, samtidigt som inflationen var relativt hög jämfört med flera andra europeiska länder. I Sverige skedde under 70- och 80-talet också en stor utbyggnad av utbildning, sjukvård, barn- och äldreomsorg som ledde till att sysselsättningen fortsatte att öka, särskilt bland kvinnor.

Den ekonomiska kris och den massarbetslöshet som drabbade Sverige i början av 90-talet kom som en chock. Arbetslösheten steg nu till nivåer som vi inte hade sett sedan 30-talet. Och nu ändrades politiken också i Sverige. Vi följde den trend som redan slagit igenom i många andra europeiska länder mer än ett decennium tidigare.

Istället för satsningar för att överbrygga krisen och bevara den fulla sysselsättningen sattes svångrem på utgifterna. Det blev flera krispaket med stora nedskärningar i statens utgifter och därmed i välfärden och trygghetssystemen. Målet för inflationen sattes till max två procent. Och inflationsnivån sjönk snabbt till strax över noll.

Samtidigt satte regeringen upp ett delmål för arbetslösheten i Sverige på fyra procent. Mot slutet av 90-talet började också arbetslösheten sjunka ner mot denna nivå och krisen ansågs över. Fyra procent var dock en betydligt högre arbetslöshetsnivå än vad svenskarna hade vant sig vid under tidigare decennier. Och snart steg den igen, för att idag alltså ligga högre än så. Även om skiftet från keynesiansk till marknadsliberal ekonomisk politik är tydligt, innebar 90-talet inte ett totalt brott mot efterkrigstidens politik. De socialdemokratiska regeringarna satsade till exempel på omfattande arbets- marknadspolitiska program. Mest känt är det så kallade Kunskapslyftet, där tusentals svenskar fick chansen att höja sin kompetens.

EU och arbetslösheten

Samtidigt som marknadsliberalismen stod på sin höjdpunkt i Europa under 80- och 90-talet togs flera steg för att utöka samarbetet inom det dåvarande EG. En gemensam inre marknad och en valutaunion var två centrala mål. Den europeiska arbetarrörelsen villkorade sitt stöd för den inre marknaden med ”den sociala dimensionen” – löntagarna skulle garanteras vis- sa grundläggande rättigheter. På så sätt skulle man undvika att den ekonomiska integrationen utvecklades till ”en kapplöpning mot botten” där länder tävlar med varandra i att dumpa löner och arbetsvillkor för att få arbetstillfällen.

Den ekonomiska och monetära unionen EMU genomfördes i början av 90-talet. För flera länder innebar anpassningen till de regler som fanns för att kvalificera sig till valutaunionen, som låg statsskuld och låg inflation, stora sociala konflikter. Kritiken mot det som uppfattades som högerpolitik kom att stärka vänstern på många håll, och under några år i slutet av 1990-talet fanns det en vänstermajoritet bland regeringarna i EU. Detta tillsammans med de fackliga protesterna mot växande klyftor och arbetslöshet ledde till att sysselsättning åter igen blev en viktig fråga inom EU. I Amsterdamfördraget 1997 slogs det till exempel fast att unionen ska ”betrakta främjandet av sysselsättningen som en fråga av gemensamt intresse och skall inom rådet samordna sina åtgärder i detta intresse”.

Men samtidigt hade socialdemokratin i olika länder successivt lämnat keynesianismen bakom sig och tagit till sig stora delar av det marknadsliberala ekonomiska tänkandet. Mest förändrades kanske Labourpartiet i Storbritannien.

Parallellt med att sysselsättningen lyftes upp på dagordningen infördes den så kallade Stabilitetspakten. Den innebar att länderna fortsatte den åtstramningspolitik som varit ett krav för att kvalificera sig till EMU. Enligt kritikerna har Stabilitetspakten varit ett hinder i kampen mot arbetslösheten, eftersom den i praktiken satt budgetbalans och prisstabilitet före låg arbetslöshet. Enligt förespråkarna är dock reglerna nödvändiga för att förhindra att länderna låter budgetunderskott och statsskulder växa okontrollerat, något som anses äventyra Eurosamarbetet. Målsättningen för Lissabonstrategin, som klubbades år 2000, var att EU skulle bli ” världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt och fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning”. EMU:s inflationsmål förenades därmed med ett sysselsättningsmål för EU – sysselsättningen skulle vara 70 procent till år 2010. Tanken var att länderna skulle jämföra sig med varandra och utbyta erfarenheter. Men Lissabonstrategin ledde inte till några större framgångar.

Efterföljaren till Lissabonstrategin heter EU2020. Nu vill EU-kommissionen att medlemsländerna fokuserar på fem saker: Utbildning, sysselsättning, grön tillväxt, forskningspolitik och fattigdomsbekämpning. Precis som med Lissabonstrategin handlar det inte om några bindande beslut, utan om att sprida ”positiva exempel”.

Det är hur som helst långt mellan vision och verklighet. Målet på 75 procents sysselsättning är avlägset. Idag ligger sysselsättningen på ungefär 68 procent.

Utbildning och jobb. Hur hänger det ihop?

Ett av Lissabonstrategins fokusområden är utbildning, bakgrunden till detta är övertygelsen om att morgondagens jobb kommer skapas igenom kunskap och innovationer. Det som diskuteras i den europeiska utbildningsdebatten är sådant som vi också diskuterar i den svenska utbildningsdebatten och mycket återfinns också i EU som delmål för Lissabonstrategin; livslångt lärande, kvalitet i högre utbildning och vikten av en likvärdig skola.

Att få ett fungerande utbildningssystem är däremot inte bara ett mål för EU utan såväl USA liksom många länder i Asien har målet inställt på att vara världsledande inom utbildning. Att just utbildning ställs i fokus blir uppenbart då alltmer att vår produktion ställs om till tjänstesamhället eller högteknologiska produkter. För att kunna skapa jobb och konkurrera med vår omvärld behöver i vi ständigt ligga i framkant när det gäller att hitta nya innovationer och smarta lösningar.

En ytterligare viktig del av utbildningsområdet inom Europa är Erasmusprogrammet. Erasmus är ett utbytesprogram mellan europeiska stater vars mål är att uppmuntra såväl lärare, forskare och studenter att studera delar av eller hela sin utbildning i ett annat europeiskt land. Utbyten mellan olika lärosäten har länge ansetts gynna innovationer och utbyte av idéer och sedan starten 1987 har Erasmus lett till över 3 miljoner studentutbyten. Samtidigt har kritik riktats mot Erasmus eftersom det i många länder knappt har funnits någon ökning av antalet resande och användandet är således väldigt ojämnt fördelat. I Sverige har exempelvis andelen studenterna som gör utlandsstudier nästan inte förändrats alls sedan inträdet i samarbetet.

När det gäller övriga utbildningsmål så klarar Sverige de flesta men sedan den internationella utbildningsjämförelsen Pisa 2012 så har det blivit tydligt att Svenska elever tappar snabbt i kunskapsnivå. Framförallt gäller detta elever från familjer som har det tufft redan från början, ofta där föräldrarna är lågutbildade eller har låga inkomster. Att Sverige tappar i vår möjlighet att leverera en likvärdig skola till alla barn får på så sätt även kritik från EU håll.

Keynesianism eller marknadsliberalism?

Enligt kritikerna har arbetslösheten stannat på en hög nivå på grund av att Europas länder och EU har drivit en alltför marknadsliberal politik. Marknadsliberaler har dock försvarat sig med att kursändringen bort från keynesianismen var nödvändig.

I och med finanskrisen som inleddes hösten 2008 väcktes hoppet om att keynesianismen skulle få en nytändning. Många har sett krisen som ett misslyckande för den oreglerade fria marknaden och har krävt att staten ska gripa in. Flera av EU:s länder har också satsat stora offentliga resurser på att stimulera ekonomin och rädda jobb, och inom EU har stora krispaket förhandlats fram. Men i finanskrisens efterspel bär det samtidigt tydligt att marknadsliberalismen lever vidare. Som Björn Elmbrant visar i boken “Europas stålbad – krisen som slukar välfärden och skakar euron” (Bokförlaget Atlas) är det svångrem och marknadsanpassning som gäller nu. I flera länder har regeringarna skurit ner i välfärden, försämrat pensionsvillkoren och gröpt ur anställningstryggheten. Och risken är att arbetslösheten kommer öka ännu mer i de krisande länderna.

Skribenter: Kent Werne, frilansjournalist och författare;
Peter Gustavsson, facklig- politiskt ansvarig ABF