Bryr sig EU om klimatet?

Bryr sig EU om klimatet?

Bryr sig EU om klimatet?

Den europeiska kontinenten var en av de första att industrialiseras. Här växte kapitalismen fram och den ekonomiska utvecklingen var explosionsartad. I och med första och andra världskriget ritades den industriella kartan om.  Efter andra världskriget gick den europeiska industrin in i en ny fas av tillväxt. Men under 1960- och 1970-talet började industrialismens konsekvenser att uppenbara sig. Förutom att flera länder led av smog och försurning, avslöjades flera kemikalieskandaler.

Men redan när Kol- och Stålunionen grundades efter andra världskriget förstod Europas ledare att de viktigaste frågorna för framtiden var energiförsörjningen och industrin. Europas industri låg mer eller mindre i spillror efter andra världskriget och det fanns många anledningar att starta på nytt. Tanken var att genom samarbete kring dessa essentiella frågor så skulle kapitalet i Europa kunna mäta sig med USA och med dåtidens Sovjet. Det europeiska samarbetet präglades därför redan tidigt av ett ekonomiskt intresse för energi och industrifrågor.

Preparat som marknadsförts som oskadliga för människan – så som blå betong, asbest och DDT – visade sig vara dödliga.  1970-talet präglades av en oljekris som gjorde västvärlden smärtsamt medveten om att oljan är en ändlig resurs. Även om kriser i vissa delar var konstgjord, var oron tillräcklig för att flera länder skulle införa ransonering och priserna på bensin och olja skenade.  Sverige införde tidigt en punktskatt på fossila bränslen.

Under 1980-talet, efter att även kärnkraften visat sina uppenbara brister, växte en miljörörelse fram i Europa. Den fokuserade på att det samhälle vi lever i är farligt för miljön och att därmed även människor lider av industrialiseringens baksida.

Undersökningar visar att unga människor i Sverige är allvarligt oroade över planetens framtid. De har goda skäl att vara det eftersom FN:s mellanstatliga klimatpanel, Intergovernmental Panel on Climate Change, år efter år presenterar rapporter som styrker deras oro. I den senaste rapporten lade forskarna i panelen fram bevis för att de förändringar vi nu ser utan tvekan är orsakade av människans omfattande koldioxidutsläpp. Panelen består av forskare och experter från hela världen och det finns en bred uppslutning bakom deras resultat. EU har under flera år försökt adressera klimatförändringarna. Det inleddes med att EU:s medlemsländer kollektivt undertecknade Kyotoavtalet 1997. Den första perioden för avtalet var 2008 till 2012.

Under 2008 presenterade EU-kommissionen ett förslag om hur de vill minska utsläppen med 20 procent till 2020. De vill göra det genom att ersätta fossila bränslen med förnyelsebara, öka energieffektiviteten och att de faktiska utsläppen skall minskas med 20 procent. Men vad innebär det för Sverige att EU sätter sådana mål? Och räcker det för att nå verklig förändring? Vad är Sveriges ansvar?

Omställning

När klimatförändringars effekter började uppenbara sig för världens ledare på 1990-talet inleddes förhandlingar för att nå ett avtal om global omställning. Luttrade efter kalla krigets nedrustningsförhandlingar var hoppet om verklig förändring lågt.  Trots detta sattes mål för en total sänkning av växthusgaser. Alla jämförelser skulle göras med 1990 års utsläpp som utgångspunkt. Det vill säga, Sverige skall sänka sina utsläpp med 20 % av 1990 års utsläppt till och med 2020. Detta mål har sedan kompletterats med målet att sänka utsläppen med 80 – 95 % till 2050.

För att nå målen till 2020 och 2050 krävs omställningar av energiproduktionen, industrin och transporter. Industrin är i hög grad beroende av stora mängder energi och energiproduktionen är i stor utsträckning beroende av fossila bränslen så väl som uran. Transporterna sker i huvudsak med färdmedel som drivs av fossila bränslen. Även tåg drivs direkt eller indirekt av fossila bränslen, antingen genom dieselmotorer eller genom kolkraftverk.

Omställningen består i att bestämma hur mycket koldioxid som får släppas ut varje år för att möta målen 2020 och 2050. Sättet som det regleras genom är utsläppsrätter.

Utsläppsrätter är licenser för att få släppa ut koldioxid. Industrier som släpper ut koldioxid måste ha fått tilldelade eller köpt utsläppsrätter för att få bedriva sin verksamhet. Dessa ges i hög utsträckning bort, utan avgift, medan en förhållandevis liten del auktioneras ut. Men mängden utsläppsrätter som ges bort har varit så stor att handeln legat förhållandevis stilla sedan finanskrisen 2008. Under 2012 och 2013 diskuterades överskottet av utsläppsrätterna och vad som ska hända med överskottet av dem. De närmare 900 miljoner utsläppsrätter som finns över är långt mer än vad som används inom EU. En tanke har varit att helt makulera dem och mena att då har vi sänkt utsläppen fram till nu. De största kritikerna av systemet menar att överskottet är ett tecken på att systemet har kollapsat men systemets företrädare säger att överskottet kan användas till att sprida ut över tid. Det innebär att överskottet av utsläppsrätter från i år kan komma att användas när produktionen tar fart igen och då finns det ett lager av utsläppsrätter redo.

Risken är då såklart att utsläppen skjuter i höjden igen och systemet har då egentligen bara tjänat till att legitimera utsläppen i framtiden.

EU i Världen

EU bedriver en gemensam utrikespolitik. Framför allt när det kommer till områden som gränsar till EU. Det gäller allt från fiskepolitik till gränsövervakning. Flera länder på Afrikas västkust har under de senaste tio åren protesterat mot att EU tillåter fiskare från sina medlemsländer att fiska utanför Afrikanska kuster. De stora fiskefartygen från Europa använder trålar för att bedriva djuphavsfiske medan de lokala fiskarna använder nät i grundare vatten närmre kusten. Det innebär att deras fångst har minskat i takt med att fisket ute till havs har ökat. Detta bidrar till en ökad fattigdom i regionen och inte minst hunger och svält. EU har ännu inte kompenserat länderna i regionen för fisket utan menar att det bedrivs på internationellt vatten och därför inte är att betrakta som någon enskild nations resurs.

Den största debatten i EU rör vilka utsläpp som görs och var. Flera länder i unionen har provat olika metoder för att hålla nere flera typer av utsläpp. För även om det är koldioxid som påverkar klimatet mest finns det flera andra giftiga ämnen i våra utsläpp. Exempelvis hormonförändrande ämnen som bildas vid plasttillverkning eller oljeraffinering. Men det gäller också den slutliga förvaringen av uran och andra ämnen som inte förbrukas under tillverkningsprocesser eller energiproduktion.

Andra ämnen är inte giftiga utan tvärtom näringsrika. Det är ämnen såsom fosfor och kväve som göder algerna i sjöar och hav som i sin tur upptar allt för mycket syre eller täcker havsytan så att solljuset får svårare att nå ner till bottnen.

Därför är det viktigt att hitta breda internationella överenskommelser för vilka ämnen som kan släppas ut, vilka som skall förbjudas och vilka som måste tas om hand på olika sätt. För klimatet är framför allt ämnen som koldioxid och näringsämnen som fosfor och kväve viktiga. Genom att begränsa mängden koldioxid som släpps ut, menar IPCC att vi kan begränsa effekterna av växthuseffekten. Så kallade CFC:er (från engelskans ChloroFluoroCarbon – eller Klorfluorkarbon) som användes i allt från sprejflaskor till kylskåpsaggregatet visade sig vara skadliga för ozonlagret och bidra till växthuseffekten. Dessa ämnen förbjöds 2002 och får inte användas, varken industriellt eller privat. Detta innebär att det redan tagits mått och steg på vissa områden för att begränsa utsläppen av växthusgaser på en internationell nivå.

Flera länder i centraleuropa, däribland Tjeckien, Slovakien och Polen med flera, protesterade under lång tid mot att länder i andra delar av Europa inte tog sitt ansvar för de utsläpp som skapade sura regn över deras mark. Meteorologiska undersökningar visade att kolväten och svavelväten kunde färdas längre än tidigare trott för att sedan falla som nederbörd över de centraleuropeiska länderna. I Tjeckien finns områden med döda skogar, svarta av de sura regnen, och märkliga bergformationer som frätts fram när mjukare bergarter ätits bort av svavelrika regn.

Detsamma gäller koldioxidutsläpp som tenderar att inte fördelas jämt över globen eller ens Europa. EU har med sin kraftfulla industri ett stort ansvar att hitta vägar för att minska på utsläppen.

Miljögarantin

Ett led i arbetet att förstärka enskilda medlemsländers arbete med miljöfrågor var att införa Miljögarantin i EG-fördraget. Sverige var med och drev igenom miljögarantin.
Den innebär att medlemsländer har rätt att införa tuffare regleringar än de som EU parlamentet stiftar. Eftersom det krävs kvalificerad majoritet att genomföra den typen av regleringar i parlamentet kan det hindra enskilda länder att gå längre än EU om garantin inte funnits. På det sättet har Sverige kunnat genomföra tuffare lagstiftning mot koldioxidutsläpp och andra miljögifter än exempelvis Danmark. Sverige var också tidiga med utsläppshandel.

Utsläppsrätter

I ett led att försöka kontrollera utsläppen i Europa inleddes en internationell handel med utsläppsrätter. Istället för koldioxidbeskattning som på sikt inte garanterar en sänkning av växthusgaser, är det förbjudet för industrier att släppa ut koldioxid utan utsläppsrätt. En utsläppsrätt motsvarar ett ton koldioxid. Majoriteten av utsläppsrätterna skänks bort eftersom industrin annars inte skulle överleva, resonerar man. De industrier och länder som därutöver vill släppa ut mer måste köpa utsläppsrätter. Antingen av varandra eller av den pott som finns kvar. Men inte under hela perioden 2008 till 2012 har utsläppsrätterna någonsin tagit slut. Under 2008 rasade priset på utsläppsrätter dramatiskt. Detta sägs bero på att industrin insåg att det finns ett kraftigt överskott på utsläppsrätter, men det kan också bero på finanskrisen 2008. Denna teori styrks av att utsläppen minskade dramatiskt under 2008 och 2009 då flera industrier minskade sin produktion på grund av försämrad konjunktur. För att pressa upp priset på utsläppsrätterna och för att pressa industrierna att minska sina utsläpp har europarlamentet övervägt att makulera det uppbyggda överskottet av utsläppsrätter för perioden. Detta kallas för ”backload”.  Flera partier i Europa menar däremot att denna backload kan vara viktig för att tillåta större utsläpp när hjulen börjar snurra igen. Tyvärr sker just dessa förhandlingar på regeringsnivå.

Sveriges ansvar

Sverige är visserligen ett litet land men har i historien allierat sig med andra mindre länder för att göra sin röst hörd, både i Europa och i världen. Under tiden sedan vi gått med i EU har utrikespolitiken förändrats och en del av de solidariska ambitionerna har också förändrats. Detta kan i hög grad tillskrivas åtta år av borgerliga regeringar som konsekvent motarbetat all utveckling på miljöområdet. Allra tydligast är moderaterna som genom sin starka ställning motsatt sig att utsläppsrätterna som inte köpts eller skänkts bort skall anses förbrukade.

Sverige har, precis som alla andra rika länder, ett ansvar för att kompensera för den produktion som sker utomlands, men som i huvudsak konsumeras i Sverige. Exempel på detta är elektronik som tillverkas i Sydostasien men konsumeras här.  Där spelar EU:s handelsregler för den interna marknaden stor roll. Det spelar allt mindre roll var i EU produkterna säljs, särskilt eftersom de tillverkas i ett fåtal länder i Sydostasien. Utsläppen blir alltså utplacerade runtom klotet. Utredare för EU menar att detta inte är en konsekvens av handeln med utsläppsrätter. Det är snarare en effekt av globaliseringen av kapital. Det har helt enkelt blivit lättare att producera varor på flera platser innan de slutligen når konsumenten.

Sverige har tidigare varit ett av de viktigaste medlemsländerna i EU för att driva igenom hårdare miljöregleringar. Våra utrikesministrar har varit engagerade i miljöfrågor, något som begränsats avsevärt med den borgerliga regeringen Reinfeldt.
Svenska socialdemokrater har däremot varit drivande i EU-parlamentet för att förbjuda farliga ämnen i nära kontakt med mat. Det gäller framför allt det kontroversiella Bisphenol. Ett mjukgörande medel som används i plast för att göra den böjbar. Det fanns exempelvis i nappflaskor, plastlådor för mat och även i konservburkar. Ämnet utsöndras i maten när värme tillsätts. Det kan på sikt rubba hormonutsöndringen i framför allt små barns kroppar.

Länderna i Syd

Söder om Europa breder den afrikanska kontinenten ut sig, med öknar, regnskogar och en mycket varierande befolkning. Afrika är en av de folkrikaste kontinenterna, trots att stora delar av kontinenten är obeboeliga. EU:s miljö- och klimatpolitik påverkar i allra högsta grad länderna i syd. Som nämnts tidigare hänger mycket av klimatfrågorna ihop med väder och vind. Såväl utsläppens spridning som deras effekter. Under klimattoppmötena är det ofta länder i syd som tycker att det görs för lite. De drabbas också hårdare och tidigare av förändringar i klimatet. Höjningar i den globala medeltemperaturen kan göra den tropiska zonen obeboelig och att öknarna ytterligare breder ut sig. I delar av Afrika där jordbruket fortfarande är en betydande del av ekonomin och en viktig del för vanliga människors överlevnad innebär det svält eller flykt. UNHCR, FNs flyktingorgan, menar i flera rapporter att allt fler människor i syd kommer att tvingas på flykt när klimatförändringarnas effekter blir allt tydligare.

Det kommer att öka risken för inbördeskrig i Afrika och flyktingströmmarna inom kontinenten kommer att ytterligare försvåra arbetet med att lyfta världen ur fattigdom.
De rika länderna i norr bär ett stort ansvar för klimatförändringarna och bör vidta mått och steg för att minska förändringarna i klimatet.

Framtidens Energi

Flera länder inom EU satsar nu på olika typer av förnyelsebar energi. Framtidens konkurrenskraft, menar de, ligger i att kunna försörja sin befolkning och industri med billig och ren energi. De fossila bränslena är dessutom ändliga och kommer att generera allt större och fler konflikter. Enligt Shell, ett av världens största oljebolag, finns det två olika scenarier för hur framtiden kommer att te sig. Det ena scenariot kallas ”Blueprint” och det andra ”Scramble”. Båda utgår ifrån att de fossila bränslena är nära att ta slut.  Men de skiljer sig åt i lösningen. Blueprint är engelska för ritning och innebär en fredlig lösning som inriktar sig på att utveckla och konstruera mekanismer för att utvinna förnyelsebar energi.  Scramble däremot, är engelska för utryckning, innebär att de stora ekonomierna – oavsett om de är stater eller företag – tävlar om att komma först till olika fossila bränslelager. Bilden som målas upp är kaotisk och konfliktfylld.
Det finns alltså en hög medvetenhet långt upp i samhällspyramiden för hur svår den kommande energikrisen kommer att se ut.

Prognoser

EU refererar flera gånger till FNs mellanstatliga klimatpanel IPCC. Panelen består av forskare från hela världen och från flera olika fält. Det panelen framförallt studerar är inte att det sker förändringar, utan om människan kan kopplas till de förändringar som sker. IPCC presenterar en rapport nästan varje år. Till den rapporten fogas en lättläst variant med tabeller över vad de kallar indikatorer på förändringar som kan kopplas till människan. I rapporten 2013 konstaterade forskarna med mycket stor sannolikhet att de temperaturskiftningar vi nu ser beror på människans utsläpp av koldioxidgaser i atmosfären. Väder och klimat skiftar med temperaturer eftersom det sedan påverkar hög- och lågtryck.

Forskarnas slutsats är därför att även med så små skiftningar som två grader Celsius i medeltemperatur kommer vi att få fler milda vintrar, blötare somrar och framför allt hårdare vindar. Om den globala medeltemperaturen stiger med mer än två grader Celsius börjar öknarna att breda ut sig i högre utsträckning och området kring ekvatorn kommer att bli obeboeligt. Med det kommer vi att se ökade flyktingströmmar från syd vilket i sig riskerar att skapa ytterligare spänningar i världen. Därför genomför FN en gång om året konferenser på olika platser i världen för att försöka ena världens länder och unioner om hur en gemensam vision för framtiden skall se ut.  Hitintills har USA i klimatsammanhang motsatt sig att samarbeta med resten av världen. De menar att de framväxande men kraftfulla ekonomierna i Indien och Kina ges andra förutsättningar än ekonomin i USA för att möta målen och samtidigt bibehålla en tillväxt i ekonomin. Samtidigt menar de växande ekonomierna att USA har haft närmare 150 år av konstant tillväxt och har under den tiden samlat på sig koldioxidutsläpp som nu måste betalas av.

Sammantaget innebär detta att klimatet behöver bli en central fråga för människor i samhällets alla delar. För oavsett vad världens ledare tycker så är en omställning nödvändig. Den görs möjlig genom en bred folklig uppslutning i världens länder.

Detta synliggjordes av Filippinerna under en klimatkonferens där landets premiärminister vädjade till omvärlden att ompröva sina ekonomiska prognoser för att minska utsläppen. De lider redan av det extremväder som forskarna förutspår. Landet drabbades av en hård tyfon som gjorde tusentals hemlösa och flera filipiner bragtes om livet i det hårda vädret. Här kan Sverige och EU spela en central roll för att skapa nya avtal och system för att minska utsläppen i atmosfären.

 

Skribent: Andreas Kjellander, tankesmedjan Forum
Egalia