Går det att lösa kriserna?

Går det att lösa kriserna?

Europa är sedan 2010 inne i sin djupaste kris på decennier och i flera länder backar ekonomin år efter år och arbetslösheten samt statsskulder skenar. I den allmänna debatten nämns ofta Grekland, Portugal och Spanien men har de egentligen gjort något fel eller är krisen ett resultat av något mer djupgående problem? I det här avsnittet frågar vi oss vad som är krisens orsaker och vad kan vi göra för att ta oss ur den.

Eurokrisen tog sin början sent 2009 och kulminerade 2010 – 2012 men som vi än idag inte sett slutet på. För att verkligen förstå krisen behöver vi däremot backa bandet ytterligare några år. År 2008 så lät den amerikanska regeringen storbanken Lehman Borthers gå i konkurs. Detta skedde efter att USA under en period sett spräckta bolånebubblor som gett ekonomiska effekter som inte kunde hejdas. När Lehman Brothers konkursen var ett faktum så ströps utlåning och investeringar från hela USA, många EU-länder med stort handelsutbyte gentemot USA påverkades omedelbart. De nationella regeringarna reagerade igenom enorma stödpaket till bankerna där tusentals miljarder kronor pumpades in i det ekonomiska systemet.

Aktiemarknaden har relativt snabbt återhämtat sig från kraschen men dess effekter spred sig också till industrin där arbetslösheten sedan dess varit ett ihållande problem. 2011 så fördjupade krisen ytterligare i Europa och länder som Portugal, Irland, Grekland och Spanien fick stora problem när deras ekonomier visade sig inte stå emot trycket från finansspekulationer. Detta ledde till att länderna vid flera tillfällen tvingats ta emot internationella stödlån.

2012 beslutade euroländerna att bilda en bankinspektion för att få bättre överblick och kontroll över den skenande krisen, de EU-länder som står utanför euron erbjöds att delta men b.la Sverige valde att ställa sig utanför. Bankinspektionen har under 2013 b.la beslutat om tak för bonusar samt skärpta krav på kapitalbeteckningskrav för banker.

Krisens konsekvenser har varit förödande och Europas tillväxt är än idag nästintill noll och i vissa länder t.om negativ. Samtidigt når arbetslösheten nya höjder och även för länder som klarat sig relativt väl – som exempelvis Sverige – så är bilden för framtiden dyster. I nuläget finns inget slut på krisen i sikte och en klar majoritet av EU:s länder bryter idag mot ett eller flera av de budgetramar som EU fastställt för att skapa sunda statsfinanser.

 

Hur kunde en finanskris bli flera kriser?

Europa är nu inne på sitt sjätte krisår. Krisbilden har successivt blivit bredare och mer komplicerad. Från finanskraschen 2008 har det av en enda kris blivit fem parallella kriser.

Från början rörde det sig om en ren finanskris. Finanssektorn är den huvudsakliga roten till det onda. Den nyliberala avregleringsagenda som fick styra finansmarknaden under det tidiga 00-talet genererade regelverk och tillsynsfunktioner som var alldeles för svaga. Många finansaktörer agerade på skyhöga risknivåer och med inga eller bara mycket tunna skyddsnät. När kraschen väl var ett faktum paralyserades finanssystemet.

Det gjorde att hela ekonomin tappade fotfästet. BNP-raset 2008-2009 blev dramatiskt. För att rädda situationen tvingades regeringarna i ett flertal länder gå in med omfattande stödåtgärder för att förhindra att finansmarknaden helt skulle haverera. Sammantaget lade EU-länderna 2008-2011 omkring 14 500 miljarder kr på olika former av statsstöd till finanssektorn. Det handlade alltså om en mycket kraftfull störning som från finanssektorn fortplantades till den övriga ekonomin.

Detta ledde till att det även växte fram en skuldkris. Konjunkturras och räddningsinsatser gjorde att statsfinanserna på många håll snabbt gröptes ur. För en handfull euroländer blev smällen från finanssekton särskilt svår att parera.

Den grekiska staten hade vanskötts i decennier och klarade inte av extrembelastning. I Irland och Spanien ledde spruckna fastighetsbubblor till att de offentliga finanserna – som före 2008 varit i utmärkta – rasade som korthus. Portugal och Cypern, vars ekonomier länge gått på tomgång, drogs med när grannarna Spanien respektive Grekland föll. För Italiens del hade en lång period av ekonomisk stagnation och politisk oförmåga skapat en grundläggande ekonomisk svaghet.

När dessa sex euroländer väl hamnade i statsfinansiell knipa var det nationella manöverutrymmet begränsat. Det fanns inga möjligheter att devalvera eller att på andra sätt driva en aktiv nationell penningpolitik. Efter att under ett flertal år ha kombinerat låga produktivitetshöjningar med relativt stora löneökningar stod länderna dessutom med en rejält försvagad konkurrenskraft som gjorde krisläget ännu svårare att hantera.

Med en sådan problembild fruktade långivarna på kreditmarknaden att krisländerna inte skulle klara sina skulder. Räntorna sköt i höjden. I Grekland, Irland, Portugal och Cypern blev läget ohållbart. Dessa länder förmådde vid olika tidspunkter inte längre finansiera sig på kreditmarknaden, utan tvingades i stället gå in i nödlånsprogram. Spanien fick förra året europeiskt stöd för att stadga upp sina banker. Italien är det enda land av de krisande som så långt har klarat sig utan hjälp utifrån.

Den medicin som högermajoriteten i europeisk politik valde mot skuldkrisen bestod av ensidiga åtstramningar. Idén var att drastiska nedskärningsprogram särskilt i nödlånsländerna skulle skapa trovärdighet kring finanspolitiken och att ekonomierna på den vägen skulle komma på rätt köl igen. Medicinen fungerade inte alls. En enig ekonomkår – med tunga institutioner som IMF i spetsen – avfärdar nu den enkelspåriga åtstramningspolitiken.

Genom att sänka efterfrågan, minska skatteintäkterna och höja arbetslöshetsutgifterna gjorde de alltför forcerade åtstramningarna det svårare att sanera statsfinanserna och få ekonomin på fötter. De negativa åtstramningseffekterna förstärktes dessutom av att högeragendan tydligt nedprioriterade aktiva arbetsmarknadsinsatser och tillväxtskapande investeringar. Den ekonomiska motorn tvärnitade. Jobbförstörelsen blev massiv. Krisutvecklingen blev både längre och djupare än den skulle ha blivit med en mer balanserad politik. En jämförelse med USA visar hur misslyckade de ensidiga åtstramningarna varit. I USA valde man från 2008 och framåt en mer balanserad linje med starka jobb- och investeringsinslag. Resultaten har vida överträffat åtstramningspolitiken i Europa – med klart högre tillväxt och en betydligt mer positiv trend på arbetsmarknaden.

Den misslyckade hanteringen av skuldkrisen genererade en akut jobbkris och en allvarlig tillväxtkris. Inom EU går idag över 26 miljoner människor arbetslösa. 400 000 av dem finns i Sverige. Ungdomsarbetslösheten har ökat explosionsartat och är högre än någonsin. Långtidsarbetslösheten har bitit sig fast i stor skala. På tillväxtfronten är facit bedrövligt. Den europeiska ekonomin har under krisåren krympt. BNP för EU som helhet ligger fortfarande lägre än 2007. Framtidsutsikterna är minst sagt skakiga. Efter en tillbakagång 2012 och en förmodad tillbakagång 2013 kan EU förhoppningsvis kravla sig upp till en svag tillväxt under 2014.

Utifrån allt detta har det även vuxit fram en social kris. Massarbetslösheten har – i kombination med hårda nedskärningar i offentliga stöd och verksamheter – slagit hårt mot de svagaste grupperna i samhället. Klyftorna har vidgats och utsattheten ökat i ett antal EU-länder. Ekonomin för låginkomsthushållen har försvagats. Nästan vart fjärde låginkomsthushåll inom EU tvingas låna eller ta av sparpengar för att klara vardagen. Folkhälsan har försämrats. Inte minst har arbetslösheten haft en negativ effekt på människors mentala välbefinnande. Bland annat har självmordsfrekvensen stigit i ett flertal medlemsstater. Fattigdomen har ökat. Inom EU 2020-strategin används fyra fattigdomsindikatorer. För samtliga pekar EU-trenden i fel riktning. Även prognoserna ser mörka ut. Skattningar talar om att ytterligare 15-25 miljoner européer riskerar fattigdom med den politik som nu förs. Sammantaget är det på flera håll i Europa berättigat att tala om en annalkande social katastrof.

Vad kan vi göra för att vända utvecklingen?

I efterhand är det lätt att konstatera att för lite har gjorts alltför sent för att hindra finansspekulationerna mot de krisande länderna. En stor grupp riskminimerande spekulanter har samtidigt flyttat ut investeringar ifrån de krisande länderna och det politiska svaret från EU har varit för svagt för att övertyga dem om att en ljusning är på väg. I grunden kvarstår problemet med att finansmarknaden kräver en väldigt tydlig politisk riktning för att reagera och en sådan politisk centralisering finns det idag ingen demokratisk legitimitet för inom Europa.

När Europa nu är inne på sitt sjätte krisår finns det dock vissa tecken som pekar i positiv riktning. Starkare regleringar och utökad tillsyn har gjort att finanssektorn stabiliserats. Förra årets löfte från Europeiska Centralbanken om obegränsade stödköp av statspapper i akutlägen har sänkt räntenivåerna och minskat den statsfinansiella osäkerheten i sextetten av krisländer.

Att den ensidiga åtstramningspolitiken stegvis börjat överges har gjort att det negativa trycket lättat inte minst i dessa länders ekonomier. Samtidigt är dock de fundamentala problemen uppenbara. På högeragendan finns ingen trovärdig jobb- eller tillväxtstrategi. Istället finns en övertygelse om att marknaden bäst lugnas igenom finansregleringar. Där finns inte heller någon plan för hur den mycket oroväckande sociala utvecklingen ska kunna vändas.

En viktig del av att förstå kriserna i Europa är att inse hur en ekonomisk finanskris i USA har förvärrats av en dåligt reglerad eurozon för att sedan bli en krisande arbetsmarknad där Europas företag skriker efter arbetskraft samtidigt som arbetslösheten skenar. En kris har på så sätt startat nästa. Därför går det inte att diskutera detta som en kris bestående av irrationella spekulanter utan måste ses som en gemensam utmaning där det gäller att hejda arbetslösheten och de sociala problemen som nu sträcker sig över europas länder.

 

Material insamlat och sammanställt av: Magnus Nilsson, utredare på tankesmedjan Tiden. Referenser framförallt från David Ljung – ”Nya Tider – Nya jobb” (Utgiven av Tankeverksamheten i Göteborg)