Elitprojekt eller folkets EU?

Elitprojekt eller folkets EU?

Vad som händer i EU påverkar oss mer än vi ofta tror. EU är inte längre ett löst samarbete, utan en union med stor betydelse för människors liv. Ändå röstade bara 43 procent av EU:s medborgare i det senaste parlamentsvalet. Det talas om ett demokratiskt underskott. Har unionen tappat kontakten med väljarna?  Är EU ett elitprojekt?

Har Lissabonfördraget gjort det bättre? Hur kan demokratin stärkas och hur kan du vara med och påverka EU?

Kommunen förhindras att upphandla närodlad mat. Europaparlamentet röstar för att ensam- stående föräldrar ska få mer stöd för att klara vardagen. EU-kommissionen lägger förslag som går ut på att hålla nere löneökningarna. Det finns en stor bredd på de frågor som EU behandlar, och olika områden berör oss olika mycket. Ofta märker man inte av det inflytande som EU har. Svenska medier bevakar inte särskilt noga vad som händer i unionen. Det är först när vi aktivt söker information som vi upptäcker att EU:s lagar och regler påverkar en hel del i vår vardag.

Av alla beslut som kommunerna fattar har ungefär sex av tio påverkats av EU. Det kan till exempel handla om att en kommun ombeds redogöra för de insatser som sker för att motverka ungdomsarbetslösheten bland dem som just avslutat gymnasiet. Men det kan också handla om tekniska saker som vattenkvaliteten i kommunen och de regler som man måste hålla sig till.

När EU kommer överens om stora minskningar av utsläppen kan det kännas bra eftersom EU som en viktig aktör i världen kan få andra länder att minska sina utsläpp. Det förbättrar på sikt även vår miljö i hemkommunen. Men när EU-kommissionen börjar komma med pekpinnar om vilka villkor som ska gälla för kollektivavtal eller anser att det behövs lägre minimilöner för att öka konkurrenskraften är det inte lika lätt att sluta upp bakom den europeiska beslutsapparaten.

För att kunna kämpa för bättre arbetsvillkor, för att kommunen ska ha rätt att handla närodlad mat, eller något annat område som man tycker är viktigt, måste vi inse att EU har betydelse. De beslut som Europaparlamentet eller EU:s ministrar fattar kommer att göra avtryck våra liv.

Ett förändrat EU

EU har genomgått stora förändringar sedan 1957 när sex länder enades om att samordna kol- och stålindustrin. Unionen har i dag långt större maktbefogenheter än vid begynnelsen. När medlemsländerna har kommit överens om nya fördrag har det inneburit att mer makt har flyttats över till EU-nivå.

Först handlade det framför allt om att undan- röja hinder för en del företags och varors rörlighet över gränserna. Men i dag har EU rätt att besluta om allt från miljö, till handel och brotts- bekämpning. Unionen har dessutom börjat göra militära insatser börjat samordna utrikespolitiken. EU får dock inte lägga sig i sådant som bostadspolitik, sjukvård och inkomstskatter.

Besluten i EU är ofta juridiskt bindande. Det innebär att EU-kommissionen kan gå in och bötfälla ett land om det inte lever upp till de beslut som EU har fattat. Sverige har till exempel dömts till att böta miljontals kronor för att man inte har infört datalagringsdirektivet. Att besluten är bindande ska göra arbetet mer effektivt och se till så att länderna kan konkurrera på lika villkor.

Att lagarna är bindande skulle somliga säga är bra eftersom det ställer samma krav på alla EU- länder. Den som köper en leksak i Italien ska vara lika säker på att den inte går sönder, som om den vore inköpt i Finland. Andra skulle säga att de bindande besluten är dåliga eftersom de ofta ligger på en miniminivå. Länder kan därför stöta på patrull när de vill ha starkare regler för kollektivavtal eller för föräldraledighet.

Samtidigt som EU har växt har vetorätten tagits bort på de flesta områdena. Bland EU:s beslutsfattare fanns en oro för att arbetet i EU skulle gå väldigt långsamt om vetorätten fick vara kvar. Nu fattas i stället beslut genom att ett tillräckligt stort antal länder måste rösta ja. Men när det kommer till sånt som utrikespolitik och skatter krävs det fortfarande enighet. Att vetorätten har tagits bort på många områden har mött protester från personer som anser att det gör EU mindre demokratiskt. De skulle säga att det minskar befolkningarnas inflytande över politiken, eftersom en enig riksdag kan köras över av EU:s ministerråd. Andra skulle i stället säga att det är fel att ett land som stretar emot ska kunna blockera utvecklingen för alla andra. Ofta har det blivit bråk om vetorätten när EU ska förhandla fram nya fördrag.

Numera finns det också en möjlighet för länder att inleda ett fördjupat samarbete. Om minst nio EU-länder är överens i en fråga kan de gå vidare med gemensam lagstiftning. Men det görs oftast bara om det är omöjligt att nå ett beslut på EU-nivå inom en rimlig tid. Ett antal länder har exempelvis beslutat att gå före med gemensamma regler för äktenskap. Sverige har valt att stå utanför det samarbetet.

Även om det överstatliga samarbetet har ökat är EU fortfarande ett samarbete mellan självständiga stater, till skillnad från en federation som USA. De grundläggande fördragen måste godkännas av parlamentet i varje enskilt land. Fördragen bestämmer spelreglerna. Hur snabbt det sedan går med olika frågor beror på vad de politiska ledarna i Europa tycker är viktigt.

När Lissabonfördraget förhandlades fram för ett par år sedan ansåg många bedömare att det skulle vara den sista stora fördragsändringen på mycket lång tid. I och med finanskrisen har en ny diskussion uppstått om EU trots allt behöver öppna nya fördragsförhandlingar. Exempelvis har den tyska finansministern Wolfgang Schaeuble sagt att fördragsförändringar behövs för att stärka euroområdets konstruktion.

 Utvecklingen av EU – en snabbguide

Dagens EU-länder har tillsammans nästan 500 miljoner invånare – betydligt fler än USA. Unionen består i dag av 27 länder och fler länder knackar på dörren. Det som började som ett löst samarbete blev så småningom en allt tätare gemenskap, för att på 1990-talet bli en politisk och monetär union med en gemensam inre marknad och en gemensam utrikespolitik.

– 1957 enades de sex länder som ingick i kol- och stålunionen om att skapa en gemensam inre marknad för varor, som på sikt även skulle gälla för personer, tjänster och kapital (Rom- fördraget). Året efter antogs ett gemensamt samarbete för kärnenergiområdet. Tillsammans bildade överenskommelserna EG.

– 1979 hölls det första direktvalet till Europaparlamentet. Redan i Romfördraget föreskrevs att Europaparlamentarikerna skulle utses genom allmänna val, men genomförandet av detta drog ut på tiden. Snittet för valdeltagandet i de nio länder som då var med i EG var 62 procent. Sedan dess har valdeltagandet minskat för varje val som har hållits.

– Europeiska Unionen (EU) bildades 1993 i och med att Maastrichtavtalet trädde i kraft. Det beslutades samtidigt om att införa en gemensam valutaunion. I och med att EG övergick till att bli EU tillkom regler om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

– Sverige blev medlem 1995. Samma år gick Finland och Österrike med i EU.

– 2002 ersatte euron valutorna i de elva länder som inledningsvis ingick i eurosamarbetet. Året efter röstade Sverige nej till att gå med i EMU. I dagsläget ingår 17 av EU:s 27 medlemsländer i eurosamarbetet.

– EU utvidgades 2004 med tio nya medlemsländer från de forna kommuniststyrda länderna i Central- och Östeuropa. Tre år senare ansågs även Bulgarien och Rumänien redo att anslutas till EU.

– 2009 trädde Lissabonfördraget i kraft. EU fick därmed en permanent ordförande och en representant för utrikesfrågor. Europaparlamentet fick inflytande över fler områden och den ge- mensamma utrikes- och säkerhetspolitiken fördjupades ytterligare.

Så styrs EU

Det är inte alla gånger helt lätt att förstå sig på beslutsgången i EU. I nyheterna rapporteras om att Europaparlamentets miljöutskott har röstat igenom högre utsläppskrav på bilar. Men vad betyder egentligen det för hur det blir i slutändan? En beslutsprocess kan ibland ta flera år, vilket gör EU:s sätt att fungera svåröverblick- bart. EU-kommissionen har ensamrätt att lägga lagförslag (med några undantag). Kommissionen granskar också om medlemsstaterna har infört de beslut som EU har fattat. Även om Europaparlamentet rent formellt kan avsätta kommissionen kan EU:s folkvalda politiker inte styra vilka förslag som kommissionen ska lägga. Den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström har ansvar för inrikes frågor. Det innebär att hon har hand om politikområden som migration, brottslighet och säkerhet. Varje medlemsland utser en kommissionär. Det innebär att Cecilia Malmström har 27 kommissionärskollegor – alla med ansvar över olika områden. Kommissionen brukar vanligtvis fatta beslut genom enhällighet.

När EU-kommissionen har kommit överens om ett förslag går frågan vidare till ministerrådet och Europaparlamentet. I ministerrådet förhand- lar de olika EU-länderna om hur de ser på kom- missionens förslag. Om EU-kommissionen har lagt ett förslag om till exempel utstationerade arbetare innebär det att arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson kom- mer att åka till Bryssel. Handlar det om fiske åker jordbruksministern, och handlar det om miljö åker miljöministrarna från de respektive länderna.

Många frågor avgörs redan i arbetsgrupper. Då är det tjänstemän från medlemsländerna som förhandlar utifrån riktlinjer som de har tagit emot från det egna landet. De svårare kompromisserna förbereds och förhandlas fram i Corepers två kommittéer. Då är det de högsta tjänstemännen från EU-ambassaderna som är på plats och förhandlar om de frågor som ministerråden ska ta upp.

Samtidigt som EU:s ministrar på sitt håll inleder diskussioner börjar Europaparlamentet sitt arbete. I parlamentet sitter 766 folkvalda politiker. Av dem kommer 20 från Sverige. I och med Lissabonfördraget ändras antalet parlamentariker till 751 från valet 2014. De olika förslag som kommer från EU-kommissionen fördelas i parlamentets olika utskott. Gäller det utstationerade arbetare kommer exempelvis utskottet för sysselsättning att se över frågan. När utskottet har förberett och röstat om sitt förslag går det vidare till omröstning i parlamentet.

Europaparlamentets makt har ökat genom olika fördragsändringar. Det var först med Maastrichtfördraget 1993 som parlamentet fick lag- stiftande makt i nivå med ministerrådet. Men då gällde det framför allt frågor om den inre marknaden. I dag har parlamentet inflytande över de flesta politikområdena. Med Lissabon- fördraget tillkom inflytande över områden som jordbruk, EU:s budget och handel. Parlamentet brukar ofta skicka uppmaningar till EU-kommissionen om frågor som den borde ta upp.

Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft har det blivit allt vanligare att de tre institutionerna mejslar fram det slutgiltiga förslaget i gemensamma förhandlingar. De olika positionerna jämkas samman och parterna når en kompromiss. Trots att dessa förhandlingar styr hur EU:s lagstiftning ska formuleras får förhandlingarna mycket liten uppmärksamhet i media.

På EU:s toppmöten, det Europeiska rådets möten, fattas beslut om de riktigt stora frågorna. Här möts stats- och regeringschefer för att förhandla fram kompromisser. Dessa möten brukar i regel hållas fyra gånger per år. Men se- dan finanskrisen inleddes har EU:s ordförande Herman van Rompuy flera gånger tvingats kalla till extra toppmöten. EU-domstolen och Europeiska centralbanken (ECB) är två institutioner som ofta hamnar mer i skymundan trots att de är två tunga instanser.

EU-domstolen har till uppgift att tolka EU-rätten. Tvister mellan medlemsländer och EU:s institutioner döms också av EU-domstolen. ECB är euroländernas gemensamma centralbank och an- svarar för penningpolitiken i de 18 euroländerna.

I EU finns också rådgivande organ som den Ekonomiska och Sociala kommittén (EESK). I EESK sitter bland annat representanter för arbetsgivare och arbetstagare. De har i uppdrag att granska de förslag som EU-kommissionen lägger. Men forskare bedömer att EESK har relativt lite inflytande.

Det finns även en social dialog där kommissionen rådfrågar fack- och arbetsgivare i frågor som rör social- och arbetsmarknadspolitik. Inom ramen för den sociala dialogen finns möjlighet för arbetsmarknadens parter att sluta avtal, som även kan upphöjas till lagstiftning. Men efter- som det från arbetsgivarnas sida inte har funnits något större intresse av att sluta centrala avtal har den sociala dialogen haft liten betydelse. EU- kommissionen har heller inte pressat parterna till att komma fram till gemensamma lösningar.

Maktförskjutningar i EU

Med Lissabonfördraget har makt flyttats från EU-kommissionen och ministerrådet till Europeiska rådet och Europaparlamentet. Fördraget har också inneburit att mer makt flyttats till

EU:s stora länder. Det var några slutsatser som drogs i rapporten Makten i Europa, som har getts ut av SNS Demokratiråd. Att EU har fått en permanent ordförande har inneburit att det land som innehar ordförandes- kapet fått mindre möjligheter att påverka EU:s dagordning. Det är något som små EU-länder har förlorat på. Ordförandeskapet har tidigare varit en viktig möjlighet för små- och medelstora länder att lyfta och driva prioriterade frågor.

EU:s stora länder har vunnit på denna nya tågordning. Exempelvis har de stora länderna fått möjlighet att förhandla fram lösningar som ordförandeskapet sålt in inför Europeiska rådets möten. I och med finanskrisen har stats- och regeringscheferna, och då särskilt de större ländernas, dessutom tagit sig rätt att forma den dagordning som tidigare sattes av EU-kommissionen.

Vi har samtidigt sett hur det fransk-tyska samarbetet ökat, genom att fler möten ägt rum mellan de två länderna. Frankrike och Tyskland har tillsammans drivit att EU exempelvis behöver en pakt för att öka konkurrenskraften, liksom att länderna vill se en gemensam transaktionsskatt.

Den maktförskjutning som har skett till fördel för EU:s stora länder kommer att öka ytterligare när nya röstregler, med anledning av Lissabonfördraget, träder i kraft 2014. Då kommer de sex största länderna i EU tillsammans att ha 63 procent av makten i ministerrådet.

I Demokratirådets rapport ges några rekommendationer för hur Sverige borde hantera de maktförskjutningar som Lissabonfördraget har inneburit. Man menar att Sverige borde bygga nya koalitioner, vara aktiv och se till att vara med och påverka framtida maktcentra i unionen.

Eliten i otakt med folket?

Finanskrisen har följts av att EU:s toppolitiker och tjänstemän velat se ett närmare samarbete. Det lyfts förslag på nya fördragsändringar, kan- ske till och med en europeisk finanspolitik och gemensam skattepolitik. Andra driver på för ut- byggnaden av ett gemensamt försvar. Vissa vill till och med gå så långt som mot en federal stat, något i stil med USA. Medlemsländerna skulle då lämna över mycket av sin beslutsrätt och sitt självbestämmande till EU och Bryssel.

Men vad vill egentligen EU:s invånare? Det har inte alltid varit populärt med ökad integration och att makt förts över till EU. Folket har ofta sagt nej när de ställts inför ett val. Till exempel röstade Danmark nej till Maastrichtfördraget år 1992. På samma sätt kunde Nicefördraget antas först efter att Irland hållit en andra folkomröstning. Första gången sade Irländarna nej. År 2005 stoppade väljarna i Frankrike och Nederländerna förslaget till EU-konstitution. Och 2008 var det dags för ännu ett nej på Irland, då till Lissabonfördraget. Irländarna var då det enda folket i EU som fick folkomrösta om fördraget.

När irländarna röstade ja till Lissabonfördraget i den andra folkomröstningen handlade det mindre om ett verkligt stöd för mer makt flyttas till EU och mer om en upplevelse av utsatthet i och med den finanskris som gripit tag i landet. Samtidigt var pressen stark från EU-håll på att irländarna skulle säga ja till fördraget.

Det verkar finnas ett glapp mellan de styrande och medborgarna. Det har också märkts på an- dra sätt. Under finanskrisen har många människor demonstrerat mot vad de uppfattar som att EU:s ledare samlas till toppmöten för att rädda bankerna, och att skattebetalarna sedan tvingas betala notan. Finanskrisen tydliggjort glappet mellan en europeisk elit och befolkningen. Så länge de ekonomiska hjulen rullade på var det lättare att driva EU som ett ”uppifrån och ner- projekt”, men de senaste åren har protesterna växt, liksom glappet.

Få röstar i parlamentsvalen

När det senaste valet till EU-parlamentet hölls var det enbart 43 procent av medborgarna som begav sig till valurnorna. Även om valdeltagandet i Sverige ökade från 38 procent till 46 procent var trenden i många länder det motsatta. Och röstdeltagandet från svensk sida i EU-valet var fortfarande betydligt lägre än i riksdagsvalen, då runt 80 procent av de svenska medborgarna brukar bege sig till vallokalerna för att lägga sin röst.

Man brukar tala om det låga valdeltagandet i termer av ”ett demokratiskt underskott”. Europa- parlamentet är EU:s direktvalda institution, men samtidigt verkar parlamentet ha låg legitimitet bland de europeiska invånarna. Alltför få bryr sig om att rösta. Handlar det om ett missnöje med hur EU fungerar? Vet inte folk vad EU- parlamentet har för roll i EU? Tycker man inte att ens röst gör någon skillnad? Är det för långt mellan Borås och Bryssel?

Mellan EU-valen händer det sällan att de frågor som parlamentet beslutar om får någon större uppmärksamhet i de olika medlemsländerna. Nationella medier visar litet intresse att bevaka frågor som parlamentet behandlar. Den nationella debatten handlar ofta om helt andra frågor än om dem som parlamentet ska rösta om. Och även om parlamentet röstar om exempelvis åtgärder för att minska våldet mot kvinnor, kommer lokal press oftast inte att plocka upp nyheten. Trots att parlamentets beslut kan innebära att den lokala kvinnojouren får möjlighet att vidga sin verksamhet.

Många invånare i EU upplever att varken EU eller nationella politiker kommunicerar vad som händer på EU-nivå. De gånger som Europaparlamentets beslut får mer uppmärksamhet är just i samband med att det hålls EU-val. Kanske borde de nationella partiledarna prata EU oftare än så för att väljarna ska förstå vad partiernas företrädare gör under parlamentets sammanträden. Andra skulle säga att de politiska skiljelinjerna måste bli tydligare om väljarna ska intressera sig för vad som händer på EU-nivå. Om vänstern tog upp kampen med nyliberalerna och drev på för sociala rättigheter och ett EU som fungerar omfördelande: Skulle då inte väljarna bli mer engagerade?

Beslutsgången upplevs nog också som lång och krånglig, vilket gör de enskilda frågorna svåra att följa. För den som inte är insatt kan det samtidigt vara svårt att veta var makten i EU ligger. Maktdelningen mellan EU-kom- mission, parlament och ministerråd ser annorlunda ut än hur makten delas på nationell nivå. Som tidigare nämnts har parlamentet ingen möjlighet att tvinga kommissionen att lägga fram lagförslag. I vanliga fall brukar ju även parlamenten kunna lägga lagförslag. Kommissionen svarar inte heller inför folket eller inför medlemsländerna, utan för det mer diffusa ”EU:s gemensamma intressen”, vilket kan tyckas odemokratiskt. Vem styr egentligen över kommissionen?

När Lissabonfördraget trädde i kraft fick Europaparlamentet i och för sig inflytande över fler politikområden. Men parlamentets makt är fortfarande begränsad. Parlamentet ska nämligen nå kompromisser med kommissionen och ministerrådet.

Ett av de förslag som lagts för att öka deltagandet i EU-valet är formandet av gemensamma vallistor. Om förslaget går igenom skulle det innebära att det blir möjligt att lägga en extra röst på exempelvis en bulgarisk eller fransk politiker. Ett mer närliggande förslag är att de europeiska partigrupperna borde lansera sina egna kandidater till posten som kommissionens ordförande. Detta kommer delvis ske till valet 2014 då den Socialdemokratiska gruppen beslutat att lägga fram Martin Schultz (från tyska SPD) som sin gemensamma kandidat. Förhoppningen är att detta ska göra de politiska skillnaderna tydligare.

Nästa val till Europaparlamentet kommer att hållas 2014. Förmodligen kommer det att innebära ett relativt högt valdeltagande i Sverige eftersom EU-valet kommer att hållas samma år som riksdagsvalet. Men sammantaget i EU finns är risken stor att valdeltagandet fortsätter sjunka.

Stärkt medborgarröst?

För att öka EU-medborgarnas möjlighet att påverka lagstiftningen i unionen introducerades det så kallade medborgarinitiativet. Tanken var att minst en miljon medborgare skulle kunna gå samman och kräva att EU-kommissionen lägger fram ett förslag i en viss fråga.

I debatten om Lissabonfördraget menade exempelvis olika kvinnoorganisationer att medborgarinitiativet var en anledning till att ställa sig positiv till fördraget. Det för att man med hjälp av medborgarinitiativ skulle kunna ordna upprop för att stärka kvinnors rättigheter.

När fördraget väl trätt i kraft drog dock proces- sen med vilka regler som skulle gälla för att få igenom ett medborgarinitiativ ut på tiden. EU-kommissionen fick hård kritik för att man ville krångla till reglerna genom att kräva att kom- missionen skulle granska insamlingens äkthet efter att 300 000 individer undertecknat initiativet. Kommissionen ställde också krav på att personnummer och ID-nummer skulle lämnas när någon undertecknade ett medborgarinitiativ.

Efter förhandlingar med Europaparlamentet och ministerrådet ströks dessa krav. Enligt de nu- varande reglerna ska minst en miljon personer från sju olika EU-länder underteckna ett initiativ för att det ska behandlas av EU-kommissionen. Från och med april 2012 blir det möjligt att genomföra namninsamlingar. Ett exempel på detta är right2water som just genomfört en namninsamling för rätten till offentligt kontrollerat vatteninnehav. Läs gärna om fler initiativ.

Att ett medborgarinitiativ får en miljon under- skrifter innebär inte per automatik förändringar av EU:s regler. EU-kommissionen kan komma att lägga ett lagstiftningsförslag, men det kan också innebära att utfrågningar ordnas i Bryssel.

Hur kan du påverka EU?

Ett viktigt steg för att kunna påverka EU är att ha kunskap om hur beslutsgången ser ut. Om du vill påverka en fråga där det redan har lagts ett förslag är det viktigt att ta reda på hur långt beslutsprocessen har kommit. När du väl vet det kan det vara lättare att veta vart du ska vända dig.

– För att påverka i en viss fråga tjänar du på att hitta andra som är intresserade av samma sak. Förmodligen finns det en intresseorganisation som är intresserad av eller redan driver frågan. Många deltar också i samarbetsorganisationer på EU-nivå.

– Har EU-kommissionen just lagt ett första förslag kan det fortfarande pågå ett så kallat öppet samråd. Då får företag och intresseorganisationer, men även privatpersoner, komma med synpunkter.

– I Europaparlamentet sitter 20 svenska EU- politiker. De sitter i sin tur i olika utskott. Kolla upp vilken EU-politiker som jobbar med det område som du är intresserad av, och kontakta den personen.

– I ministerrådet finns de olika ländernas regeringar representerade. Dels är det möjligt att kontakta de tjänstemän som sitter i ministerrådets olika arbetsgrupper. Du kan också väcka opinion bland de riksdagsledamöter som har samma politiska utgångspunkt som dig själv.

– Facket kan hjälpa till att driva olika frågor. Kommunal lyckades exempelvis driva igenom att visstids- och deltidsanställda ska ha samma rättigheter som fast anställda efter att ha tagit frågan till EU-nivå. Det efter att först ha miss- lyckats få igenom lagstiftningen i Sverige.

 

Skribent: Yonna Waltersson, redaktör på Dagens Arena.