Är facklig solidaritet möjlig?

Är facklig solidaritet möjlig?

Facket i Europa kämpar i motvind. I många länder har fackföreningsrörelsen tappat medlemmar, förhandlingsstyrka och inflytande. Samtidigt har facken lyckats vinna ett par viktiga segrar de senaste åren, genom att förenas på Europanivå. Är det möjligt att skapa en starkare facklig solidaritet inom EU? Hur ska det gå till?

På 2000-talet står fackföreningsrörelsen i Europa inför stora utmaningar. Om efterkrigstiden var de västeuropeiska fackens skördetid, så har perioden från sjuttiotalet fram tills nu varit betydligt tuffare. Fackföreningsrörelsen har tappat miljontals medlemmar, fackliga framgångar har slagits tillbaka och klimatet på arbetsmarknaden har hårdnat. Dessutom har globaliseringen och EU:s inre marknad öppnat för låglönekonkurrens och social dumpning. Låt oss titta närmare på de problem som facken i Europa brottas, och hur man försöker skapa en ny facklig solidaritet på Europanivå.

Medlemsras i hela Europa

Fackföreningsrörelsen tappar medlemmar över hela Europa. I flera länder har anslutningsgraden, det vill säga andelen löntagarna som är med i facket, halverats på tre decennier år. I Storbritannien handlar det om ett fall från 52 procent 1980 till knappt 28 procent idag, i Tyskland om ett tapp från 35 till 18 procent. I Frankrike är nu bara 8 procent av arbetarna med i en fackförening. Trenden är likadan i Central- och Östeuropa. I Sverige ökade anslutningsgraden fram till millennieskiftet och låg på hela 87 procent så sent som 1996. Men de senaste åren har krisen också drabbat den svenska fackföreningsrörelsen. Anslutningsgraden har sjunkit till cirka 70 procent. Största delen av medlemsflykten har inträffat sedan den borgerliga regeringen tillträdde hösten 2006. Bara under 2007 tappade LO-förbunden 120 000 medlemmar, och sedan dess har raset fortsatt. 2011 minskade dock tappet, och under första halvåret försvann ”bara” 15 000 medlemmar.

I Europa är nu bara 25 procent av löntagarna medlemmar i en fackförening. Inte sedan

1950-talet har anslutningsgraden varit så låg. De flesta är överens om att medlemstappet innebär en försvagning. I Frankrike är mindre än tio procent av löntagarna fackligt organiserade. De franska facken har i och för sig, trots den låga anslutningsgraden, kunnat mobilisera och dra med sig stora grupper av arbetare när det dragit ihop sig till konflikt. Eftersom lönegolvet där bestäms genom så kallad allmängiltigförklaring av kollektivavtalen så är inte anslutningsgraden avgörande. Men även i Frankrike oroar medlemstappet. Det ger minskade resurser, och det är ett tecken på att förtroendet minskar.

I Sverige är medlemstappet ett betydligt allvarligare problem, eftersom den svenska lönebildningsmodellen med kollektivavtal bygger på att många är fackligt anslutna. Antalet medlemmar avgör fackets förhandlingsstyrka, och kollektivavtalet får större genomslagskraft ju fler som är med i facket.

Förändrad arbetsmarknad

Att facket tappar medlemmar kan ses som en del i en större kris, som ett resultat av att facket har försvagats på andra sätt. Inom fackföreningsrörelsen diskuteras förstås vad krisen beror på. I boken I skuggan av en storhetstid (Bokförlaget Arlas) tar författaren Olle Sahlström upp tre orsaker till försvagningen och medlemstappet: ”Strukturella orsaker”, ”institutionella orsaker” och ”inre kulturella orsaker”. De strukturella orsakerna hänger ihop med förändringar på arbetsmarknaden. Industrier har lagts ner och delvis ersatts med nya företag inom tjänstesektorn. De traditionella fackliga ”fästena” på fabriksgolven har helt enkelt försvagats och arbetarklassen bytt utseende. Inom tjänsteföretagen handlar det ofta om små och splittrade arbetsplatser där de anställda knappt träffar varandra. Det har helt enkelt blivit svårare för facket att organisera ett ”arbetarkollektiv”.

Arbetsmarknaden är också mer informell än tidigare, med osäkrare anställningar. År 2005 hade 15 procent av de anställda i Sverige tillfälliga jobb – en ökning med 200 000 personer på bara ett decennium. I övriga Europa är siffran ännu högre. Det kan handla om tillfälliga arbeten hos underleverantörer, om tillfälliga knäck genom bemanningsföretag, eller rent av kontraktslösa svartjobb. Och fackets traditionella metoder är inte anpassade för dessa nya arbetargrupper.

De senaste åren har också allt fler arbetare börjat migrera från fattigare världsdelar till Europa, och från länderna i östra Europa till västra och norra Europa. Många arbetare inom servicesektorn och lantbruket är migranter, och ofta är de papperslösa. Som papperslös är du extra utsatt för arbetsgivarens godtycke och hot. Facket har inte lyckats organisera dessa migrantarbetare i tillräckligt hög grad.

Samtidigt har globaliseringen stärkt de kvarvarande industriföretagens makt gentemot facket. Gränserna är öppnare än förut och kapitalet och produktionen är rörliga. I jakten på högre vinster kan ett stort företag lägga ner en fabrik i Europa eller USA och flytta produktionen till länder där löner och arbetsvillkor är sämre och facket svagare.

Antifackligt klimat

De institutionella förändringarna handlar om att företag och politiska partier i Europa har blivit allt mer ovilliga att samarbeta med facket. Det har blivit tuffare att få igenom bra avtal och att påverka politiken. Och när facket spelar mindre roll får medlemmarna svårare att förstå varför de ska ansluta sig. Man kan se en tydlig antifacklig trend i hela världen. I USA pågår ett smutsigt krig mot facket med avskedanden av fackligt engagerade och hätsk propaganda. Från regeringshåll har det amerikanska facket inte fått någon hjälp. Tvärtom så har de fackliga rättigheterna försvagats kraftigt i USA.

Antifackligheten har brett ut sig även i Europa, särskilt i Central- och Östeuropa, men också i Västeuropa. En undersökning av 511 företag i 17 europeiska länder visar att mindre än tio procent av företagen i Europa respekterar de fackliga rättigheterna och främjar kollektiva förhandlingar. Och Internationella fackliga samorganisationens (IFS) årliga rapport beskriver ökade kränkningar av de fackliga rättigheterna i flera av Europas länder.

Under 80-talet var Margret Thatcher, även kallad ”Järnladyn”, premiärminister i Storbritannien. Hon beskrev facket och de brittiska arbetarna som ”den inre fienden” och ”ett stort hot mot friheten” och hon visade vägen i den nya offensiven mot facket. 1984-1985 slog hon ner en långdragen strejk inom gruvindustrin med stor brutalitet. Och undan för undan strippades facket och arbetarna på sina rättigheter. Resultatet blev en allt mer maktlöst fackföreningsrörelse som tappade miljoner medlemmar.

Sedan den moderatledda alliansregeringen tillträdde 2006 har villkoren förändrats även i Sverige. Detta har snabbat på medlemsflykten. Regeringen säger att de vill bevara den svenska modellen och att de inte vill försvaga facket. Samtidigt diskuteras en försvagning av arbetsrätten, och från flera borgerliga politiker och från näringslivshåll har det kommit krav på att strejkrätten ska inskränkas.

Föråldrade traditioner?

Olle Sahlström ser också problem inom facket självt, som gör att medlemmar har lämnat rörelsen. Han drar slutsatsen att facket inte har lyckats förändra sitt sätt att arbeta för att möta utmaningarna på den nya arbetsmarknaden. Ibland beskrivs den europeiska fackföreningsrörelsen som alltför ”male, pale and stale”, det vill säga mansdominerad, vit och stagnerad. Kanske har facket haft svårt att organisera och skapa utrymme för nya grupper? Kanske är det för lite liv och rörelse för att facket skall verka intressant för unga löntagare.

I Östeuropa bär fackföreningsrörelsen dessutom på arvet från kommunismen. Många människor förknippar fortfarande facket med de gamla kommunistiska regimerna. Även om nya ”alternativa” fack har bildats så finns spår av den sovjetiska traditionen kvar.

Kan trenden vändas?

I flera länder har facket försökt möta utmaningarna genom att förändra sitt sätt att fungera och arbeta. En strategi som prövats är sammanslagningar av förbund. Antalet förbund i Europa har minskat, men samtidigt blivit större i och med detta. Också i Sverige har det blivit så. 1950 fanns det 45 fackförbund inom LO, idag är det 14. I Europa finns förbund med mer än en miljon medlemmar, som det tyska Verdi med 2,7 miljoner medlemmar.

Mindre förbund som går samman hoppas att sammanslagningen ger ett starkare fack med mer resurser, som kan spara pengar på samordning och rikta mer energi på att ge bra service åt medlemmarna. Kritikerna hävdar dock att ganska lite tyder på att det är en strategi som funkar för att hejda medlemstappet, och att den dessutom riskerar att urholka demokratin inom förbunden och skapa ett större avstånd mellan förtroendevalda på basnivå och ombudsmännen på central nivå.

Det finns exempel på fackliga organisationer som satsar mycket tid och resurser på organisering. I Spanien har facket inriktat sig på att organisera migrantarbetare. Runt om i landet finns fackliga informationscentra som hjälper till med rådgivning och stöd, och som fungerar som nav för att organisera nya medlemmar. I Storbritannien har strategier för organisering hamnat högt upp på dagordningen. Ett exempel är det största brittiska förbundet Unite, som har skapat team av organisatörer som rekryterar nya medlemmar.

Det handlar också om att få igång facklig aktivitet inom branscher och bland grupper där facket tidigare varit svagt. Officiellt talar man inom den brittiska centralorganisationen TUC om en förändring från att mest erbjuda medlemmarna service till att skapa en aktiv rörelse.

I Sverige har ett antal förbund börjat fokusera mer på organisering och aktivitet på arbetsplatserna. Hotell- och Restaurangfacket har inriktat sig mer på aktiv organisering, något som har sin bakgrund i att förbundet tappat mest medlemmar av alla LO-förbund. Det handlar om att närvara på arbetsplatsen, om arbetsplatsbesök och arbetsplatsmöten, men också om en utökad satsning på medlemsutbildning. Undersökningar visar att åtgärderna har gett resultat – inskrivningarna har ökat. Samma sak inom Handelsanställdas förbund, där medlemstappet faktiskt har upphört.

I Östeuropa tvingas facket på flera håll ändra sitt sätt att tänka och arbeta. I Polen tappade det legendariska facket Solidaritet miljoner medlemmar under 90-talet, mycket på grund av den nyliberala politiska kurs som Solidaritet valde efter kommunismens fall. De kämpar nu för att återfå styrkan, bland annat genom att försöka spränga sig in i de branscher där facket är helt frånvarande.

Facklig solidaritet i Europa 

Under 1800- och 1900-talet slöt sig arbetarna samman i fackföreningar på sina arbetsplatser, sedan i branschförbund och slutligen i centralorganisationer sina länder. Är det dags för nästa steg nu? Att skapa ett tätt samarbete över gränserna i Europa och i världen? Att överföra de traditionella orden ”Enade vi stå – söndrade vi falla” till Europanivån och vidare till det globala samhället? Det finns helt klart ett växande behov av europeisk facklig solidaritet. Europafacket (se nedan) skriver att de senaste årens utveckling ”drastiskt har förändrat den europeiska fackföreningsrörelsens villkor. Facken i Europa kan inte begränsa sitt engagemang till den nationella eller lokala nivån. För att bevara den kollektiva förhandlingsstyrkan, inflytandet över ekonomin och för att kunna fortsätta kampen för ett mer jämlikt och rättvist samhälle, måste fackföreningar i Europa tala med en röst och koordinera sina aktiviteter på en Europeisk nivå”.

Det är inte helt lätt att samordna den fackliga verksamheten mellan olika länder. Det handlar om olika traditioner, lönebildningsmodeller och politiska inriktningar som ska sammanjämkas. Och mycket återstår innan man kan prata om en verklig facklig solidaritet på Europanivå. Men samordningen har inletts, och flera institutioner har skapats för idéutbyte och gemensam påverkan.

Europafacket

Den centrala samordningen av Europas fackliga organisationer sker genom den Europeiska Fackliga Samorganisationen, EFS – i dagligt tal kallat Europafacket. På engelska heter Europafacket ETUC (European Trade Union Confederation). Europafacket består av 81 centralorganisationer från 36 europeiska länder – även de som står utanför EU. Från Sverige deltar LO, TCO och SACO. Med i samarbetet finns också de tolv europeiska branschfederationerna. Totalt representerar Europafacket 60 miljoner arbetare i Europa. Europafacket är partipolitiskt obundet, men långt ifrån opolitiskt. Alltsedan bildandet 1973 har det drivit på för att utveckla vad som kallas den sociala dimensionen inom EU. Det handlar egentligen om samma frågor som facket drivit i Europas länder sedan mer än ett sekel: ”att prioritera arbetarnas intressen och välfärd, att arbeta för social rättvisa och bekämpa marginalisering och diskriminering”. Några av prioriteringarna:

● Rätten till arbete; fler och bättre jobb.

● Rätten till ett gott socialt skydd.

● Jämlikhet mellan könen.

● Ett slut på fattigdom och marginalisering.

● Rätten till fri rörlighet för arbetare, tillsammans med lika behandling och socialt skydd.

● Rätten till gemensam välfärd för alla.

● En europeisk standard som harmoniserar nationell social lagstiftning uppåt.

● En god arbetsmiljö och säkerhet på jobbet.

 

Social partner i social dialog

Europafacket har en officiell roll som social partner inom EU och ses som representant för EU:s löntagare. Europafacket möter arbetsgivarorganisationernas europeiska samordningsorgan i något som kallas ”den sociala dialogen”. Denna ordning slogs fast i Maastrichtavtalet 1991.

Den sociala dialogen innebär att fack och arbetsgivare har ett inflytande över de EU- direktiv som rör arbetsmarknad, ekonomi, arbetsrätt och arbetsmiljö. Inom dialogen förbereds underlag till förslag och beslut som rör dessa områden och kommissionen måste höra med arbetsmarknadens parter innan den lägger fram förslag.

Den sociala dialogen är svårare i praktiken än på papperet, då den kräver att arbetsgivarna vill vara med. I en värld där företagen på grund av de öppnare gränserna fått allt mer makt, kan det vara svårt att få dem till förhandlingsbordet även på Europanivå. Ofta sker därför förhandlingar först under stark politisk press eller efter hot om lagstiftning.

Företagsråd och branschfederationer

Sedan 1996 finns det en EU-lag som säger att löntagare i Europa har rätt att kräva att europeiska företagsråd skapas inom företag och koncerner som har mer än 1000 anställda och som har minst 150 anställda i två länder. Det finns omkring 800 sådana råd i Europa idag, där de anställdas representanter från olika länder kan diskutera, samverka och ta del av information om företagets ekonomiska planer och om verksamheten.

Möjligheten att skapa gränsöverskridande företagsråd är inget som näringslivet gillar och det har aktivt försökt motarbeta de EU-direktiv som drivit fram dessa. Samtidigt har företagsråd ”bara” bildats i omkring 800 av de 2000 företag där det enligt EU-direktivet är tillåtet. Det är alltså en underutnyttjad möjlighet.

Vid sidan av den centrala samordningen har också förbunden i Europas länder slutit sig samman i branschfederationer. Det finns 12 olika federationer, däribland European Metalworkers’ federation (EMF), där svenska IF Metall ingår; European Federation of Building and Woodworkers (EFBWW) där svenska Byggnads ingår; och European Transport Workers’ Federation (ETF), där svenska Transport ingår. Branschfederationerna arbetar med att ta fram policydokument som handlar om till exempel arbetsvillkor och jämställdhet i Europa. Här diskuteras också hur nationella kollektivavtal kan samordnas. Vissa steg har tagits mot avtal på företags- och branschnivå i Europa, även om det fortfarande är långt kvar till europeiska kollektivavtal som reglerar hela den europeiska arbetsmarknaden på samma sätt som arbetsmarknaden i de olika länderna.

Facket tar strid

Vid sidan om den sociala dialogen försöker också facket, liksom näringslivet, påverka EU- politiken genom opinionsarbete och lobbying. Fackets resurser är mindre än näringslivets och i lobbyister räknat står sig facket slätt. Men facket har en annan styrka – dess miljoner medlemmar.

Europafacket har tagit strid mot några lagförslag som har lagts fram de senaste åren. Genom att lyfta frågan i medierna, mobilisera till stora demonstrationer och genom att aktivt informera EU-parlamentets ledamöter har facket också lyckats påverka hur lagförslagen till slut utformats. 2005 lyckades Europafacket till exempel samla 80 000 medlemmar till en marsch i Bryssel för ”fler och bättre jobb och för ett socialt Europa” och mot förslaget till tjänstedirektiv. Och under de senaste årens ekonomiska kris har den europeiska fackföreningsrörelsen tagit strid mot nerskärningar och försämringar i arbetsrätten. Gräsrotssamarbete – exemplet Baltic Network Det finns också ett fackligt samarbete över gränserna på gräsrotsnivå, det vill säga mellan avdelningar, klubbar och fackligt aktiva i olika länder. Ett exempel är Baltic road transport Trade union Network, eller kort och gott ”Baltic network”, som är ett samarbete mellan transportarbetarfacken i åtta länder: Tyskland, Polen, Sverige, Danmark, England, Estland, Lettland och Litauen.

Nätverket samlar förare från olika länder och skapar utrymme för samtal om arbetsvillkor och löner och om hur facklig organisering kan fungera som en kraft för förändring. Målet är också att koordinera fackens verksamhet i de olika länderna för att minska utnyttjandet av förare inom transportbranschen.

Fackets behövs – men överlever det?

Fackföreningsrörelsen förändras och försöker möta utmaningarna. Hur det går i framtiden är svårt att sia om. Behovet av fackföreningar där löntagare kan sluta sig samman och kämpa för bättre villkor kommer inte att försvinna – tvärt om.

Arbetsmarknaden blir hårdare och pressen på löntagare ökar. Frågan är om facket lyckas möta de nya utmaningarna och vända trenden?

 

Skribent: Kent Werne, frilansjournalist och författare